SEVE LJUNGMAN. Om prestation in natura. I. Särskilt vid köp av lös egendom. Uppsala 1948. Almqvist & Wiksell. 69 s.Kr. 4.50.

 

    Föreliggande arbete utgör egentligen några avsnitt ur en planerad större avhandling om naturalexekutionens förekomst och betydelse som sanktionsform. Förf. har emellertid ansett sig böra redan nu i tryck

utgiva nämnda avsnitt. Detta är ur vissa synpunkter att beklaga. Uppgiften förtjänar en ingående och mera allsidig behandling, och de brottstycken som här publiceras komma därför icke till sin rätt på samma sätt som skulle varit fallet om de infogats i ett större sammanhang. Man får hoppas att vi här icke ha framför oss en pendang till den från äldre tider bekanta akademiska avhandlings-»ettan», som hade en sådan benägenhet att aldrig få någon fortsättning.
    I arbetet uppdragas inledningsvis vissa allmänna idéhistoriska utvecklingslinjer. Framställningen är elegant men mycket skissartad. Härefter behandlas med hänsyn till gällande svensk rätt dels sakrättsliga prestationsfall dels av de obligationsrättsliga prestationsfallen sådana som avse köp av lös egendom. Även här är framställningen i allmänhet kortfattad, och motiveringarna ha ofta blivit så sammanträngda, att den kritiske läsaren ställes inför stora svårigheter. Men otvivelaktigt rymmes i arbetet — som kännetecknas av intelligens och skarpsinne — mycket av värde.
    Vad angår köp av lös egendom är förf. — och därutinnan har han som bekant sina föregångare — mycket onådig mot den svenska rättens regel att köparen även vid leveransavtal äger hos säljaren, när denne gjort sig skyldig till dröjsmål, kräva köpets fullgörande in natura (21 § köplagen). Det medgives visserligen, att dylik rätt till naturafullgörelse kan vara till gagn för köparen dels då varan är svåranskaffbar på annat håll dels då genom säljarens kontraktsbrott värden av icke ekonomisk art läderats dels ock då sådan ekonomisk förlust uppstått som är svårbevisbar. Men eftersom dylika fördelar för köparen skulle inträffa endast undantagsvis, vore regeln ur reparativ synpunkt svagt grundad, och i preventivt hänseende skulle samma regel icke fylla någon nämnvärd funktion utöver skadeståndstvångets (s. 25—35). Vad förf. grundar denna senare slutsats på förefaller dock ganska lösligt, och alldeles speciellt lösliga äro, med hänsyn till den mångfald faktorer, som därvid måste tagas med i bedömningen, de åberopade erfarenheterna från de anglosaxiska länderna. — Den näraliggande invändningen, att det är rimligt att som en huvudregel uppställa, att den genom säljarens kontraktsbrott förfördelade köparen äger sanktionsvis utkräva just det som avtalet enligt sitt primära innehåll går ut på (då regeln som sagt i vissa fall obestridligen är för köparen gagnelig och då man ytterligare kan tvista om i vilken grad dessa fall äro undantagsfall), torde icke vara så lätt att komma till rätta med som förf. vill göra gällande. Ett argument för att rätt till naturaprestation icke bör inrymmas vid leveransavtal är dock onekligen, att köparen i de vanligaste fallen av dylika avtal (men icke i alla!) har vid säljarens kontraktsbrott möjlighet att själv förskaffa sig den utfästa generiska prestationen in natura, så att han för ändamålet icke behöver hänvända sig till säljaren. Köparen kan nämligen verkställa täckningsköp. Detta är onekligen ett starkt skäl för att leveransavtal böra behandlas annorlunda än speciesköp i förevarande hänseende. Men om det bör anses avgörande kan säkerligen vara föremål för tvekan.

    När i fortsättningen dryftas den inverkan å omfattningen av köparens skadeståndsrätt vid leveransavtal, som må kunna stödjas på hans ifrågavarande befogenhet att hos den kontraktsbrytande säljaren påfordra prestation in natura, hävdar förf., att det icke finns något logiskt sammanhang mellan naturalexekution och skadeståndstvång, och synes förebrå Almén att denne icke insett detta. I stället anföras vissa praktiska skäl, som emellertid mynna ut just däri, att ett samband förefinnes: skadeståndet bör anknyta till det värde, varan hade då naturafullgörelse senast kunde påkallas (s. 36). Jag betvivlar att det var något annat än praktiska skäl i stil med de av förf. angivna, vilka ingalunda äro särskilt svåra att utlista, som av Almén åsyftades (jfr dennes kommentar till köplagen under 25 § vid not 156—158); till något logiskt konsekvensmakeri i detta avseende gjorde sig Almén knappast, om man icke skall rida på orden, skyldig. Snarare kan det diskuteras, om man ej kan lägga Almén till last att han icke var tillräckligt konsekvent vid sitt hävdande av sambandet mellan rätt till naturafullgörelse och skadeståndsrätt, i det han icke ville tillämpa regeln för det fall att priset på godset efter leveransdagen icke stigit utan sjunkit. Mot denna ståndpunkt, som sedermera accepterats av högsta domstolen (NJA 1924 s. 115), framför ock förf. en intressant kritik.
    Såsom exkurs bifogas förf:s i Festskrift tillägnad Vilh. Lundstedt ingående uppsats: »Ytterligare om sydfruktslasten.» Här behandlas, som titeln förråder, den olycksaliga 24 § köplagen.

Hjalmar Karlgren.