ERNST LECHE och VIKTOR HAGELBERG. Förhör i brottmål. Stockholm 1944. Norstedt. 144 s. Kr. 4.50.

 

    I svensk litteratur har, såvitt anmälaren vet, ämnet förhör i brottmål, generellt taget, icke behandlats annat än såsom ett kapitel i en år 1930 av fil. dr Harry Söderman och numera polismästare Ernst Fontell utgiven Handbok i kriminalteknik, vari ges en mera summarisk framställning av reglerna för brottmålsförhör. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att en handbok, som uteslutande behandlar detta ämne, nu utkommit, synnerligast som författarne, häradshövding Lechesamt kriminalkommissarien och läraren vid Statens polisskola Hagelberg, uppenbarligen gått till arbetet efter noggrant övervägande och med beaktande både av teorins uttalanden och den praktiska erfarenhetens lärdomar.
    Efter ett kapitel, innehållande allmänna synpunkter, uppdelas boken i två huvuddelar, nämligen förhör vid förundersökning och förhör under rättegång. I den första delen ges många goda grundregler för polisförhöret och därefter särskilda regler för förhör med vittnen och med misstänkta. Där talas f. ö. även om regler för konfrontation och s. k. vallning, förhör med barn m. m. I avdelningen om förhör under rättegång får läsaren en lika god handledning rörande partsförhöret,vittnesförhöret, förhör med sakkunnig och förhör med barn.
    I nästan allt väsentligt ger boken enligt anmälarens mening uttryck för sunda och föredömliga riktlinjer. Blott i ett fåtal fall synas bokens författare icke alldeles ha träffat det rätta eller ock förbigått något som hade bort vara med.
    I boken framhålles bl. a., att förhörsledaren för att nå ett gott resultat måste ha förmåga att anpassa sig efter den som skall höras. Detta är naturligtvs riktigt. Men att gå så långt som att avråda användandet av tilltalsordet Ni vid polisförhör, därför att »många människor, särskilt inom de högre samhällsklasserna, känna sig obehagligt berörda, om förhörsledaren vid tilltal icke använder deras titel», verkar föga tidsenligt och en smula ängsligt.

    Då i boken uttalas, att man ofta låter den hörde med sin namnunderskrift bekräfta riktigheten av (polisförhörs-) protokollets uppgifter, vartill fogas, att detta dock skall ske fullt frivilligt, skulle anmälaren vilja säga, att man aldrig bör begära en dylik underskrift av den hörde, åtminstone såvida ej hans juridiska biträde tillstyrker det. Den hörde saknar nämligen alltför ofta förmåga att rätt förstå ordens valör, och även om, såsom i boken sägs, ett underskrivande icke har någon rättslig betydelse, visar erfarenheten, att det kan komma att väga emot den hörde i den blivande rättegången, om han där rättar eller ändrar vad han enligt polisförhörsprotokollet yttrat, i synnerhet om han underskrivit detta. Underskrivandet kan på så sätt stundom bli en fälla för den hörde.
    I kapitlet om polisförhör skulle man velat finna en rekommendation av regeln att en misstänkt bör, innan han förhöres, få veta, att han är misstänkt och för vad han är misstänkt. Erfarenheten har nämligen visat, att personer, vilka äro misstänkta och sedermera bli åtalade för brott, under polisförhöret eller åtminstone i början därav trott, att de blivit hörda för att lämna upplysningar i saken, varvid de ej så noga tänkt på vad de sagt och därför ej heller varit tillräckligt noggranna om fakta. Då de sedan kommit inför rätta och tänkt sig bättre för, ha de måst ändra vad de uppgivit vid polisförhöret, något som kan medföra samma menliga påföljd för den tilltalade som om han rättar ett felaktigt uppfattat polisförhörsprotokoll.
    Likaså borde varje misstänkt person, innan han höres, varnas, såsom det sker i England, genom en erinran, att allt vad han säger kan komma att användas emot honom i en kommande rättegång. I boken saknar man allt tal även om denna icke oviktiga sak.
    I fråga om polisförhör nämnes i boken, att om den misstänkte erhållit eller själv skaffat sig rättegångsbiträde, kan denne tillåtas att vara tillstädes i viss utsträckning, vilket särskilt är lämpligt, då det gäller förhör med personer, som åberopats av den misstänkte själv, varefter uttalas, att förhörsledaren skall göra klart för rättegångsbiträdet om och när han eventuellt får framställa frågor och »om detta skall ske genom förhörsledaren eller får ske direkt». Det förefaller dock, som om rättegångsbiträdet borde kunna tillerkännas så pass gott omdöme, att han finge utan vidare framställa frågor direkt till den hörde, utan att förhörsledaren först skall bestämma. huruvida detta skall få ske.
    I kapitlet om förhör under rättegång sägs, att förhörsledaren, d. v. s. rättens ordförande, skall ha blicken riktad på den som höres, både då förhörsledaren ställer sina frågor och då han avlyssnar svaren. Här är man frestad tillägga, att förhörsledaren även skall tala högt och tydligt — och framför allt inte hålla handen för munnen, då han talar, såsom faktiskt stundom förekommer — ty vår rättegång skall ju vara offentlig, d. v. s. allmänheten skall kunna följa förhandlingarna och sålunda på sitt sätt kontrollera, att allt går rätt till, något som på sina håll synes vara nästan bortglömt. I detta sammanhang kan f. ö. påpekas, att även åklagare och försvarsadvokat böra tala högt

och tydligt, så att deras ord höras i rättssalen. Att vid varje yttrande gå fram till domarebordet så tätt som möjligt och blygt nära nog framviska vad man har att säga är en osed, som ej sällan kan iakttagas både hos åklagare och advokater.
    Aven ifråga om förhör under rättegång framhålles i boken, att tilltalsordet Ni »bör användas med försiktighet på grund av dess ringa uppskattning bland många människor». Anmälaren får även här uttala en avvikande mening.
    Efter nu framställda anmärkningar, obetydliga i jämförelse med bokens stora förtjänster, må uttalas förhoppningen att boken skall få välbehövlig spridning bland dem som direkt ha att göra med förhör i brottmål och även bli uppmärksammad av en vidsträcktare läsekrets.

Georg Stjernstedt.