N. L. EKLUND. 451Forum vid brott på skilda orter. Det undantag från den allmänna huvudregeln, att brottmål skola handläggas av domstolen i den ort, där brottet begåtts, vartill lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål giver möjlighet, har visat sig vara till stort gagn. Lagen gällde till en början endast mål, däri den tilltalade hölls häktad. Man ansåg vid lagens tillkomst, att något faktiskt behov ej påkallade, att lagändringen utsträcktes till att omfatta jämväl mål, i vilka den tilltalade befann sig på fri fot.1 Genom lag den 15 mars 1935 utvidgades emellertid 1924 års lag till att avse även icke häktade personer.
Lagen gällde vidare endast vid allmän underrätt tilltalade. Den uteslöt alltså från kretsen av de mål, vilka skulle kunna upptagas avannan domstol än den enligt allmänna regler därtill behöriga, sådana, vilka på grund av särskilda föreskrifter skulle handläggas av specialdomstol eller eljest vid speciellt forum. Under förarbetena till lagen yttrade dåvarande departementschefen vid remissen till lagrådet den 3 mars 1922 i fråga om upprätthållandet av de speciella forumföreskrifterna följande:
»För den ståndpunkt, förslaget alltså intager i fråga om upprätthållande av samtliga nu gällande speciella forumföreskrifter, kunna visserligen icke, i varje fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de allmänna reglerna angående forum, vilken icke går längre än till att giva domstolen en diskretionär befogenhet att efter lämplighetshänsyn avvika från dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skola tillämpas. Men det kan näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den blivande lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt provisorium upptaga också frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med den allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen finnes så mycket större anledning som frågan otvivelaktigt har ringa betydelse i nu förevarande sammanhang. Praktiskt sett torde härvid hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna, och beträffande dessa pågår sedan någon tid, oberoende av arbetet på den stora processreformen, särskild utredning angående deras avskaffande under fredstid.»
Under min verksamhet som åklagare har jag upprepade gånger funnit, att det skulle hava varit fördelaktigt, om 1924 års lag varit tilllämplig ej blott på allmän underrätt utan även på en sådan specialdomstol som krigsdomstol.
Efter det att departementschefens ovannämnda yttrande avgavs, hava förhållandena blivit andra. I stället för ifrågasatt avskaffande av krigsdomstolarna hava dessas antal under senare år utökats liksom antalet mål vid krigsrätterna. Följden härav har bl. a. blivit, att det