358 J. K.Äger ordföranden i tryckfrihetsmål informera juryn om lagens innebörd? I ett uppmärksammat tryckfrihetsmål i Göteborg, som handlades förra året, uppstod fråga, huruvida rättens ordförande förfarit riktigt då han, såsom sedermera uppgavs ha skett, till ledning för juryns avgörande av brottslighetsfrågan lämnade juryn en information om innebörden av vissa i målet åberopade lagrum. I skrivelse till ordföranden framlade justitiekanslersämbetet resultatet av en utredning, som verkställts i frågan. Skrivelsen återges här in extenso i den mån som den är av intresse utanför målet.
De särskilda bestämmelser rörande juryprocessen, som tidigare gällde, innehöllos i tryckfrihetsförordningen. Sedan där vissa grundläggande föreskrifter lämnats om juryns medverkan i tryckfrihetsmål, stadgades, att jurymännen, vilka skulle väljas efter rannsakningens fullbordande i målet, skulle sammankallas av domstolen till viss dag, då de inför domstolen hade att avgiva edlig försäkran att de efter bästa förstånd och samvete skulle avgiva utlåtande i saken. Därefter hette det i förordningen: »Jämte en kort och noga bestämd skriftlig sammanfattning av målets beskaffenhet och skick, bör domaren då för nämnden framställa denna fråga: Är skriften brottslig efter det lagens rum, åklagaren åberopat? Och må nämnden, sedan domstolens ordförande och ledamöter avträtt, icke åtskiljas, innan densamma häröver med ja och nej röstat.» Någon bestämmelse, enligt vilken domstolens ordförande hade att lämna juryn några upplysningar om de lagrum, vilkas tilllämpning ankom å juryn, fanns icke. Överhuvudtaget var juryns närvaro i ett mål inför domstolen av helt kort varaktighet.
Att juryn sålunda understundom kunde vara i avsaknad av tillräckliga insikter om de lagrum, den hade att tillämpa, uppfattades såsom en allvarlig brist i jurysystemet. Härutinnan kan erinras om vad NILS ALEXANDERSON yttrar i sina år 1907 utgivna föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen. Efter att ha omnämnt vissa betänkligheter mot juryinstitutet, bland andra den att juryn kan taga miste i fråga om sitt kompetensområde, yttrar Alexanderson följande:
»Och slutligen, om ock juryn rätt fattar själva uppgiftens räckvidd, så står alltid kvar den oförnekligen icke ringa risken, att juridiskt oskolade lekmän icke skola mäkta uppgiften själv, vilken, med modernt straffrättsinnehåll och strafflagsteknik, så ofta sätter även en grundlig juridisk bildning och ett övat skarpsinne på prov. — Vill man nu juryinstitutet, har man tydligen att uppsöka lämpliga medel att i möjligaste mån neutralisera dessa brister. I utländsk rätt hava i den vägen huvudsakligen följande anordningar eller kombinationer av dem funnit användning: — — — 2. En juryns överläggningföregående sammanfattning av målets status i förening med en informationangående rättens verkliga innehåll i de delar, som det kan komma i frågaatt tillämpa. — — — Den svenske lagstiftaren åter har tagit sin uppgiftmycket sorglöst, — — — Juryfrågan är hos oss så formulerad, att den alldeles icke tjänar att inrikta juryns blick på alla de olika juridiska spörsmål,som dölja sig under densamma i vidare mån än dessa kommit till ett direkt,även för lekmannen otvetydigt uttryck i ett speciellt straffbud; — — — Vidsådant förhållande hade en utredning av rättsfrågorna, en information destomer varit på sin plats. Men all föreskrift i denna riktning saknas.» (S. 155—157.) — — — » [Däremot] ha domstolarna icke ansett sig befogade att meddela juryn den information angående rätta förståndet av de rättsregler, somför målet äro av betydelse, vilken efter vad vi tidigare påpekat vore i såhög grad behövlig, men varom lagen icke har ett ord att förmäla.» (S. 169.)