Tryckfrihetsförordningen 3:9.1 Den 21 mars 1942 besvarade justitieministern, statsrådet K. G. Westman, i första kammaren följande fråga av hr Sam Larsson: »Är statsrådet i tillfälle att lämna kammaren del av de skäl som föranlett beslagtagandet av ett stort antal tidskrifter och tidningar under de senaste dagarna?» I förra delen av sittsvar utvecklade statsrådet Westman sina synpunkter på tolkningen av § 3 mom. 9 punkterna 2 och 3 tryckfrihetsförordningen. I senare delen av svaret bemötte statsrådet den framställda anmärkningen att regeringens ingripande icke skett med tillbörlig allsidig inriktning. Här återgives den förra delen av statsrådet Westmans anförande.
»Vid flera tillfällen har jag med hänsyn till ämnets vikt och den del jag har i ansvaret för regeringens tryckfrihetspolitik lämnat denna kammare upplysning om regeringens tillämpning av TF, om dess åtgärder och om de synpunkter, ur vilka de tillkommit. Hr Sam Larssons interpellation och dess motivering ge mig ånyo ett tillfälle att söka undanröja missuppfattningar, som synas dröja kvar på vissa håll, klargöra innebörden och omfattningen av de ingripanden, som föranlett interpellationen, och insätta dem i det sammanhang, vari de måste ses och bedömas.
De åtgärder, varom det är fråga, ha företagits med stöd av TF § 3 mom. 9 p. 2 och 3.
I detta mom:s p. 1 — vilken icke kommit i tillämpning vid de fall, som åsyftas i interpellationen — stadgas om förfarandet vid en förbrytelse, som består i smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater o. s. v. Denna förbrytelse åtalas inför domstol, straffas enl. 8 kap. 4 § strafflagen och skriften konfiskeras.
De närmast följande punkterna handla om det fall, då en sådan förbrytelse icke föreligger. De gälla i motsats till p. 1 om det fall, då skriften ej är smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat. En sådan skrift må utan rättegång genom beslut av Konungen i statsrådet konfiskeras. I avbidan på sådant beslut må che-
fen för justitiedepartementet förordna om skriftens beläggande med kvarstad.
Här har alltså i TF stadgats ett administrativt förfarande för det fall, att förutsättningarna för en rättegång icke föreligga. TF åsyftar här en åtgärd, som regeringen vidtar av utrikespolitiska skäl och som framkallas av att skriften störande inverkat på det vänskapliga förhållandet till främmande makt genom att åstadkomma missförstånd.
Under de senare åren har ibland påståtts, att detta stadgande ej borde användas, då det stode i strid med TF:s anda. Detta påstående vederlägges av historiska vittnesbörd. Stadgandet förekommer tydligt utformat och motiverat redan i 1810 års konstitutionsutskotts memorial, det inflöt vid sidan av indragningsmakten i 1812 års TF, och när indragningsmakten avskaffades genom beslut vid 1840—41 och 1844—45 års riksdagar, skedde detta med ett uttalande av konstitutionsutskottet, vari hänvisades till att Konungen 'äger i allt fall enligt 3 § 9 mom. TF att utan rättegång låta konfiskera allt slagsskrift, varigenom missförstånd med främmande makt sig yppat'.
Härav torde framgå att det administrativa förfarandet icke ansetts oförenligt med TF:s anda. Riksdagen har också nyligen underkänt en sådan mening, då den genom beslut 1940 och 1941 godkänt ifrågavarande stadgande i ny formulering.
Det har, så vitt jag vet, riktigt framhållits, att K. M:t ej under den tid, som förflutit sedan mitten av förra århundradet, använt sig av den hänvisning till TF 3:9 andra punkten, som konstitutionsutskottet då meddelade, förrän så skett i det ömtåliga läge, vari Sverige befinner sig under det nu pågående stora kriget.
Vi ha som bekant tunga och tidskrävande former för grundlagsändringar i vårt land. En följd härav är, att grundlagen bör bereda regering och riksdag utrymme för den handlingsförmåga, som kräves ej blott under lugna år utan även i tider av fara och beredskap. Det ligger alltså intet anmärkningsvärt däri, att grundlagen innehåller bestämmelser som under en lång period kunna befinna sig i vila för att sedan under andra förhållanden bringas i tillämpning.
Vad beträffar det lagstadgande, varom nu är fråga, är jag — i likhet
med den ärade interpellanten — av den meningen, att det bör användas endast då det är nödvändigt. Jag instämmer med honom då han 'hävdar, att det för sådana åtgärder, som de nu vidtagna måste förefinnas alldeles särskilt starka skäl, om de skola kunna bli förstådda och uppfattade som nödvändiga'.
Om de skäl som föranlett ingripandena har jag redan lämnat ett kort meddelande i pressen. Jag har där yttrat:
'En alltmera ökad tendens har framträtt att i tryck återgiva utförliga skildringar av grymheter begångna av olika krigförande parter. Uppgifternas sanningshalt kan under nuvarande förhållanden svårligen kontrolleras. Enär dylika skildringar föranleda missförstånd med främmande makter, har regeringen till fullföljande av sin neutralitetspolitik vid upprepade tillfällen ansett sig nödsakad inskrida mot dylika skräckskildringar riktade mot än den ena, än den andra krigförande makten. Då regeringen på grund av denna hållning finner det nödvändigt att ingripa med anledning av en sådan skildring, är det en konsekvens att ingripandet drabbar alla de tidningar, som återgivit skildringen.'
Av detta uttalande framgår, att de åtgärder, som föranlett interpellationen, ingå som ett led i en serie åtgärder vidtagna ur samma synpunkt.
Första gången — det var den 12 jan. 1940 — då beslag företogs mot en skrift med anledning av att den innehöll skräckskildringar gällde åtgärden Martin Andersen Nexös bok 'Finland — den politiska terrorns land'. Som framgår av titeln riktades anklagelserna i denna skrift mot Finland. Under år 1940 startades en skriftserie som hade till syfte att skildra Englands grymheter under dess historia fram till nutiden. Tre häften, som behandlade 'England och boerna', 'England och Palestina', 'England och Irland', beslagtogos. Samma år beslagtogs 'Ny Dag' för en skildring av grymheter riktad mot Japan. Under år 1941 och 1942 har 'Dagens Eko' beslagtagits med anledning av beskyllningar för grymheter riktade mot Ryssland och England, 'Den Svenske Folksocialisten' har beslagtagits för beskyllningar riktade mot England, 'Bildtidningen Signal' för en skildring av grymheter huvudsakligen avseende förra världskriget riktad mot England och 'Norr
skensflamman' för en skildring som riktade sig mot Finland jämte Tyskland.
Därjämte beslagtogos ett flertal tidningar, särskilt kommunistiska och syndikalistiska för en rad angrepp som voro riktade mot Tyskland och som tilltogo i häftighet efter Rysslands brytning med Tyskland sommaren 1941.
Tillika beslagtogos två flygblad. Det ena 'De mördade anklaga' illustrerade grymheter begångna mot tyskar och riktade sina anklagelser mot England och Polen; det andra flygbladet 'Norska patrioter i fängelse' innehöll uppgifter om grymheter i norska fängelser och koncentrationsläger.
Trots de åtgärder, som sålunda vidtagits riktade åt olika håll, innehöll 'Nordens Frihet' en artikel med detaljerade uppgifter rörande grymheter i norska fängelser och koncentrationsläger. Detta föranledde på hemställan i vanlig ordning från utrikesministern beslut den 11 mars om provisorisk kvarstad å tidningsnumret och detta beslut medförde som konsekvens, att den 12 och 13 mars ytterligare 13 tidningar och en tidskrift togos i beslag, då de infört samma artikel. I överensstämmelse härmed ha sedermera ytterligare två tidningar beslagtagits.
Beslutet om beslag med anledning av den senast omtalade artikeln innebar, såsom framgått av det föregående, icke något steg utöver vad som förut tillämpats i liknande fall. Det uppseendeväckande var, att åtgärden träffade ett så betydande antal tidningar. Detta berodde tydligen på den spridningsmetod, som använts, nämligen att till dessa tidningar utsänts en cirkulärartikel, som de samtliga infört.
Man kan naturligtvis framställa den frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga för regeringens strävanden att sätta en gräns för återgivandet i vår press av detaljerade skräckskildringar riktade än mot den ena än mot den andra krigförande makten. Att lämna dörren öppen skulle emellertid medföra påtagliga vådor. Det kan antagas, att propagandaministerierna i de krigförande länderna och deras beskickningar sitta inne med stora samlingar av bilder och beskrivningar anklagande motståndarna för grymheter. Det skulle utan tvivel medföra utrikespolitiska svårigheter, om den svenska pressen utan inskränkning hade möjlighet att införa detta material. De nära
förbindelser, vari vissa pressorgan stå till främmande makter, skulle givetvis orsaka ett i hög grad ensidigt urval och överhuvud taget skulle även för den oberoende och ansvariga pressen svårigheter möta att sovra materialet.
Självklart är att lika litet som ett ingripande mot en skräckskildring innebär en dementi av dess innehåll, lika litet innebär den omständigheten, att uppgifter förekomma i den svenska pressen om grymheter begångna av krigförande, något godkännande från regeringens sida av deras trovärdighet.
I och för sig är det icke önskvärt, att de stridande parterna kunna utnyttja svensk tryckfrihet för en propaganda, ägnad att upphetsa sinnena i vårt land och här framkalla en skärpning i motsättningarna. Det är föga troligt att de uttryck, denna upphetsning kunde taga sig, skulle verka till förbättring i kritiserade förhållanden. Men det avgörande är, att utan tvivel tillstädjandet av skildringar av ifrågavarande art skulle ha skadliga återverkningar på de förbindelser utåt, som det är ett svenskt intresse att upprätthålla.»