Besittningsviljans gåta. 1 den pandekträttsliga doktrinen alltifrån SAVIGNY lärdes som bekant, att besittningen inneslöt tvenne moment, corpus och animus. Med corpus förstod man en faktisk makt över saken, medan imus en vilja att besitta. Kring båda momenten uppstod en omfattande litteratur. Inte minst blev besittningsviljans natur omstridd. Det visade sig vara ytterst svårt att förstå, vad denna vilja skulle innefatta. Inte heller var det lätt att förlika besittningsviljan med det praktiska rättslivets krav.
Den nordiska doktrinen på besittningslärans område har baserats på den pandekträttsliga, ehuru de nyare författarna icke följt Savigny utan fastmera IHERING. Särskilt har dennes mera tänjbara bestämning av corpuselementet upptagits. Däremot har man på senare tid helt enkelt tappat bort animus, utan att dock någon utredning skett om vad romarna därmed förstodo.
I sitt arbete »Der römische Obligationsbegriff I» påvisade HÄGERSTRÖM, att de romerska juristerna skarpt skilde mellan begreppet animus vid animus possidendi och vid possidere animo. Det senare uttrycket betydde »besitta med själen» och syftade icke på någon vilja eller överhuvud taget på någon psykisk realitet.2 Animus possidendi betecknade däremot ett realt, psykiskt element, som skulle vara för handen vid besittningsförvärvet.3 Han komemellertid icke i nämnda arbete att närmare undersöka, varut i denna animus possidendi skulle bestå. Senare riktades hans uppmärksamhet på detta spörsmål och han gav en lika överraskande som enkel och tillfredsställande förklaring av frågan. Hans teori framlades endast i ett brev. Men den ärav det intresse, att den synes böra publiceras, trots att han aldrig fick tillfälle att närmare utföra den.
Anledningen till teorins uppställande var min skrift »The Acquisition of Possession in Roman Law» (1938). Där förfäktades den åsikten, att uttrycket corpore adquirere possessionem betyder »förvärva besittning med kroppen» och att härför krävdes vidrörande av föremålet.4 Med sin vanliga generositet gjorde professor Hägerström mig den tjänsten att genomläsa manuskriptet och rättade därvid ett misstag, som jag begått. Utan att närmare ingå på just den saken hade jag tolkat vidrörandet såsom ett symboliskt tillägnande av makt över saken. Hägerström anmärkte här, att vidrörandet i detta fall näppeligen hade symbolisk betydelse. Genom anföran-