Engelsk lagstiftning om krigsskadeersättning. Redan före krigsutbrottet utfärdades en lag om krigsriskförsäkring av handelsvaror, vilken försäkring i samband med krigsutbrottet gjordes obligatorisk på det sättet, att ägare till dylik egendom till högre värde än 1,000 pund förbjöds att fortsätta sin verksamhet utan försäkring. Vad däremot angår övrig lös egendom även som fast egendom ansågs till en början ersättningsfrågan ej böra lösas försäkringsvägen utan regeringen förklarade, att ersättning av allmänna medel skulle i så stor utsträckning som vore förenligt med förhållandena i landet efter ett krig utgå efter en skala, innebärande full ersättning upp till viss förlustgräns men jämkad ersättning för skador över denna gräns. Genom lag den 26 mars 1941 om krigsskada har emellertid frågan om ersättning för krigsskador även å sådan egendom som ej utgöres av handelsvaror lösts genom ömsesidig försäkring. Värdet av enbart de av lagen omfattade byggnaderna beräknas till 6 à 8 miljarder pund.
1941 års lag skiljer på tre olika grupper av egendom, vilka var för sig bilda ett försäkringskollektiv, nämligen fast egendom, inventarier och redskap m. m. inom handel, industri och andra yrkesgrenar samt enskild lösegendom. Vad angår fast egendom är försäkringen obligatorisk och finansieringen sker ─ förutom genom bidrag från fastighetsägarna ─ även genom tillskott från vissa allmänna fonder i den händelse skadorna skulle överstiga viss gräns. Även försäkringen å inventarier och redskap är obligatorisk. Däremot är försäkringen å privat lösegendom frivillig. För denna försäkring gäller, att avgift ej behöver erläggas för egendom, vars värde understiger 200 pund eller, för äkta makar, 300 pund.
S. E.
Professuren i rättshistoria vid Uppsala universitet. Den efter statsrådet K. G. Westman, som ingått i pensionsåldern, lediga professuren irättshistoria vid Uppsala universitet sökes endast av docenten Henrik Munktell. De sakkunniga, som haft att yttra sig angående hans kompetens, ha samtliga funnit den styrkt. Prof. Jan Eric Almquist har dock anmärkt på en viss ensidighet i valet av ämnen för sökandens skrifter, och prof. Åke Holmbäck har såsom en svaghet framhållit, att sökanden hittills blott utgivit ett större rättshistoriskt arbete, nämligen doktorsavhandlingen »Bergsmans- och bruksförlag intill 1748 års förlagsförordning» (1934, jfr SvJT 1935 s. 57). Prof. Holmbäck yttrar emellertid, att docenten Munktells kompetens torde komma att stå utom diskussion efter färdigställandet av ett ännu blott i maskinskrift föreliggande arbete om förvisning, biltoghet och frihetsstraff.
De sakkunnigas granskning av sökandens skrifter ha på vissa punkter givit anledning till uttalanden av mera allmänt rättshistoriskt intresse.