SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928—1937.1

 

AV

 

DOCENTEN PHILLIPS HULT.

 

Försäkringsavtalslagen (FAL) innehåller vid sidan om de stadganden, vilka kunna sägas innefatta en legalisering av försäkringsbolagens egen praxis, ett flertal regler, vilka beteckna självständiga nydaningar. Såsom exempel härpå kunna framför allt nämnas lagens reglering av frågan om riskupplysningen och övriga till den av försäkringsgivaren övertagna faran anknytande spörsmål, reglerna om försäkringsobjektet i skadeförsäkringen, genom vilka principen om »intresset» som försäkringsavtalets föremål för första gången vunnit erkännande i en lag, samt slutligen regleringen av livförsäkringens två huvudproblem, frågan hur livförsäkringen skall kunna beredas sådant skydd, att den verkligen kan fylla sin uppgift i familjeförsörjningens tjänst, och frågan om livförsäkringsbrevets ställning som värdepapper. Då dessa frågor alla äro av största praktiska betydelse och alla tidigare varit livligt omstridda, kunde man med visst fog vänta sig, att de, även sedan de blivit i lagen reglerade, skulle giva anledning till tveksamma spörsmål, som måste avgöras av domstolarna. I själva verket ger emellertid den i våra prejudikatsamlingar redovisade judikaturen såväl beträffande dessa som beträffande övriga spörsmål rörande försäkringsavtalsrätten i stort sett ganska litet. På sitt sätt vittnar ju detta om lagens förträfflighet.

 

1Efterföljande översikt av svensk rättspraxis på försäkringsrättens område har erhållit något större omfattning än övriga i förevarande serie ingående översikter, enär förf. ansett det naturligt och lämpligt att låta redogörelsen överspänna hela den tioårsperiod, som med utgången av år 1937 förflutit från försäkringsavtalslagens ikraftträdande. Endast rent försäkringsrättsliga frågor hava i regel tagits till behandling. Allmänna civilrättsliga och processrättsliga frågor av betydelse för rätten till försäkringsersättning hava således lämnats utanför; så t. ex. vissa rättsfall beträffande tillämpning av inteckningsförordningen, beträffande skadeståndsrättsliga frågor, beträffande frågan om res judicata (beträffande sistnämnda frågor må hänvisas till uppsatser av AGGE, »Straffprocessens konstruktion och brottmålsutslagets rättskraft» i SvJT 1937 s. 617 ff, av HÄCKNER, »Ett par spörsmål om rättskraft i brottmål» och av HÖRSTADITJS, »Processuella spörsmål i trafikmål», de båda senare i Försäkringsjuridiska föreningens publikation n:o 1, Stockholm 1938, s. 107 ff resp. s. 39 ff). Av försäkringsrättsliga frågor hava åter sådana, som allenast avsett tolkningen av särskilda försäkringsvillkor, förbigåtts. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937.233    Särskilt litet givande är domsmaterialet så vitt angår reglerna om riskupplysning, fareökning, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt. En genomgång av svensk, och för övrigt även norsk, praxis bekräftar således i detta avseende till fullo, vad KNUD CHRISTENSEN i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift1 utvecklat med avseende å dansk praxis. Några avgöranden innefattande en tillämpning av pro ratci-regeln i FAL 6 § torde över huvud icke föreligga. Till stor del förklaras detta förhållande visserligen helt enkelt därav, att hos oss så vitt angår en av de här betydelsefullaste branscherna, brandförsäkringen, lagens prorata-regel i avtalen tyvärr ersatts med kausalitetsregeln. la I övrigt torde väl en förklaringsgrund vara att finna i det av CHRISTENSEN antydda förhållandet, att domstolarna i hithörande fall i regel äro benägna att vara milda mot försäkringshavaren. Givet är också att ett särskilt incitament till att visa dylik mildhet är för handen i sådana fall, då en tilllämpning av 6 § skulle innebära, att försäkringshavarens ersättningsanspråk helt avsloges, i det försäkringsgivaren, därest han fått riktig och fullständig riskupplysning, över huvud icke skulle meddelat någon försäkring. Såsom en illustration till det nu vidrörda förhållandet torde kunna anföras det i NJA 1937 s. 648 refererade fallet. En kvinnlig försäkringstagare hade ungefär ett år innan avtalet slöts uppsökt en läkare, vilken vid undersökning ansett sig kunna konstatera dels en akut bronchit, dels ett organiskt hjärtfel. Ungefär ett halvt år efter det avtalet slutits, avled försäkringstagaren på grund av hjärtsjukdom. Under denna sjukdom uppgav hon, att hon sedan 5 à 6 år lätt bleve anfådd även vid måttliga ansträngningar, att hon ungefär 1 1/2 år tidigare haft ett anfall åt hjärtat, som börjat slå fort och sedan liksom stannat av, att hon för något ögonblick blivit medvetslös och haft känning från hjärtat, som slog ojämnt och sakta i en timmes tid, samt att hon sökt läkare och fått medicin. En vid obduktion företagen undersökning hade emellertid enligt tvenne läkares intyg visat, att döden orsakats icke av organiskt hjärtfel utan av en kortvarig infektionssjukdom, som angripit hjärtat. Emot detta intyg stod å andra sidan innehållet av den utfärdade dödsattesten, vilken som dödsorsak angav organiskt hjärtfel. Ehuru i detta fall försäkringstagaren i sin självdeklaration till försäkringsgivaren uppgivit, att hon icke lidit av vare sig andfåddhet, hjärtklappning, hjärtsjukdom eller andra uppräknade sjukdomar, och ehuru försäkringsgivaren förklarade sig vid riktig riskupplysning skola hava avslagit ansökan om försäkring, så ansåg HD icke 6 § tillämplig, enär det icke kunde anses styrkt, att försäkringstagarens uppgifter, även om de finge anses oriktiga, kunde läggas henne till last.2 Med detta

 

1 CHRISTENSEN, De senere Aars danske Retspraksis i Forsikringssager, Nordisk försäkringstidskrift 1936 s. 497 ff.

1a I de nyligen av Svenska brandtarifföreningen antagna nya brandförsäkringsvillkoren har man upptagit pro rata-regeln.

2 Det heter ordagrant i domen: »Då det vidare icke kan anses styrkt, att Ingeborg blev av läkaren upplyst om hans diagnos av hjärtbesvären, samt dessa, enligt vad utredningen giver vid handen, voro av rent tillfällig natur och icke återkommo under tiden intill deklarationernas avgivande, och det ej heller kan på grund av vad i målet förekommit läggas Ingeborg till last, att hon underlät att såsom en sjukdom 

234 PHILLIPS HULT.avgörande synes HD hava tagit ståndpunkt till ett omstritt bevisbördespörsmål och med anslutning till en av SINDBALLE1 uttalad åsikt lagt bevisbördan på försäkringsgivaren. Den principiella riktigheten av denna åsikt kan som antytt ifrågasättas. Den synes ock svårligen kunna förenas vare sig med ordalagen i 5 § FAL: »Kan det antagas att försäkringstagaren ... varken insett eller bort inse» eller med motiven till nämnda lagbud.2 Domen var emellertid icke enhällig.3
    Mindre tvekan att biträda försäkringsgivarens uppfattning visa domstolarna givetvis, då utredningen pekar på att försäkringstagarens förfarande varit svikligt. Såsom ett belägg härför kan åberopas det i NJA 1936 s. 136 refererade fallet.
    Faller icke 6 §:s tillämpning i det särskilda fallet på den i det föregående antydda grunden — svårigheten att bevisa att en oriktig uppgift resp. en underlåtenhet att lämna uppgift kan läggas försäkringstagaren till last — så faller kanske paragrafens tillämpning i stället på den grund, att den oriktiga eller bristfälliga riskupplysningen enligt domstolens mening är utan betydelse för försäkringsgivaren, vid vilket förhållande den ju enligt 9 § är utan inverkan å hans ansvarighet. Ett i praktiken synnerligen betydelsefullt exempel härpå erbjuder det fall, då en försäkringstagare tagit en försäkring, t. ex. en brandförsäkring, i uppgiven egenskap av ägare, ehuru han i själva verket har ett försäkringsbart intresse i godset blott i egenskap av panthavare eller på grund av någon annan dylik relation till godset. I ett sådant fall, då brandförsäkring å en fastighet beviljats en person »i egenskap av ägare» av denna, oaktat han med avtalet enligt egen uppgift blott avsett att skydda sitt intresse såsom inteckningshavare i fastigheten, vilken han före avtalets slutande försålt, förklarade HD, att det icke funnes anledning antaga, vare sig att försäkringen skolat gälla allenast för försäkringstagarens eget intresse eller att den omständigheten, att annan än försäkringstagaren var ägare till fastigheten vid avtalets ingående, ägde

 

varav hon lidit angiva andtäppa . . .» Ordalagen i domen kunna synas peka på en situation enligt 7 § FAL. HD åberopar emellertid 5 §. Och faktiskt föreligger givetvis en situation enligt 5 eller 6 §, d. v. s. positivt oriktig upplysning, låt vara given i negativ form; jmfr DRACHMANN BENTZON, Lov om Forsikringsaftaler, Kobenhavn 1931, s. 33.

1 SINDBALLE, Forsikringssøgendes Pligt til at give Risikooplysninger, Kjøbenhavn 1919, s. 35. SINDBALLE åberopar för sin åsikt ROELLI, Kommentar zum schweizerischen Bundesgesetze iiber den Versicherungsvertrag, Bern 1914, s. 98 f, men knappast med rätta. — Jmfr ock DRACHMANN BENTZON a.a.s. 19, vars uttalande dock är uppenbart felaktigt, i det DR. B. utgår från att enligt allmänna bevisbörderegler den som påstår god tro måste bevisa denna; förmodligen föreligger ett tryckfel.

2 NJA II 1927 s. 359 f.; så ock EKLUND, Lagen om försäkringsavtal, Stockholm 1928, s. 15, BUGGE, LOV om forsikringsavtaler, Oslo 1930, s. 43.

3 Två dissidenter åberopade såsom grund för sitt i resultatet med majoritetens överensstämmande votum, att försäkringstagaren vid försäkringens meddelande, enligt vad utredningen i målet visat, icke led av någon hjärtåkomma, som ägde betydelse för bolagets bedömande av försäkringsrisken, vid vilket förhållande hennes underlåtenhet att lämna uppgifter om den hjärtklappning och andtäppa, varav hon vid enstaka tillfällen besvärats, jämlikt 9 § FAL vore utan inverkan å bolagets ansvarighet. Beträffande detta votum finnes givetvis, försåvitt den därför avgörande bevisfrågan antages riktigt bedömd, icke någon anledning till tvivelsmål. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937. 235någon betydelse för försäkringsgivaren, varför dennes påstående, att avtalet enligt 6 § vore ogiltigt, ogillades (NJA 1932 s. 95). Denna rättstillämpning, som synes alldeles riktig, är tydligen i många fall av avgörande betydelse för frågan om möjligheten att tillämpa den i 54 § uttalade grundsatsen om en sakförsäkrings giltighet till förmån för envar, som har intresse i det försäkrade objektet. I enlighet med samma grundsats avgjorde HD redan tidigare (NJA 1929 s. 57) ett annat, tämligen likartat fall, där tvisten gällde en brandförsäkring å ett bokhandelslager, vilken beviljats försäkringstagaren i uppgiven egenskap av ägare till lagret, ehuru han i själva verket innehade detta till större delen blott i kommission. HD fastslog, att försäkringstagarens underlåtenhet att för försäkringsgivaren uppgiva, att han tagit försäkringen jämväl i egenskap av kommissionär, uppenbarligen icke skett i syfte att vilseleda försäkringsgivaren och att det måste antagas, att, så framt uppgift därom hade lämnats, försäkringen i allt fall skulle meddelats på enahanda villkor som de i försäkringsbrevet upptagna, på grund vara väven i detta fall försäkringsgivarens invändning, att försäkringsavtalet vore ogiltigt på grund av oriktig riskupplysning, ogillades.
    Med försäkringsavtalslagens regler om försäkringstagarens upplysningsplikt sammanhänga på det närmaste dess regler om fareökning, säkerhetsföreskrifter och räddningsåtgärder. Icke heller dessa synas hava givit anledning till något nämnvärt antal avgöranden av HD. Endast ett hithörande fall, vilket gällde åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, synes finnas refererat. I detta fall (NJA 1937 s. 600) ogillade HD försäkringstagarens anspråk på försäkringsersättning enär han i strid mot bestämmelser i försäkringsavtalet i en elektrisk anläggning nyttjat säkerhetsproppar, vilka voro reparerade och försedda med säkerhetsmetall med avsevärt större förmåga att motstå smältning, än som var tillåtet. Att försäkringstagaren påstod, att han själv icke insatt några felaktiga proppar, kunde icke rädda honom; för att undgå den föreskrivna påföljden av säkerhetsföreskriftens åsidosättande måste han antingen exculpera sig eller ock bevisa, att hans försummelse saknat betydelse för försäkringsfallets inträffande.
    För att försäkringsgivaren skall bliva förpliktad i enlighet med försäkringsavtalet är det icke nog, att försäkringstagaren resp. försäkringshavaren uppfyller de hittills berörda förutsättningarna för avtalet, vilka avse en fixering av den fara försäkringsgivaren övertager; försäkringstagaren måste också uppfylla den fundamentala förutsättning för avtalet, som innefattas i hans fullgörande av den åtagna förpliktelsen att betala premie. Beträffande frågan om innebörden och räckvidden av denna förutsättning gäller enligt försäkringsavtalslagen, att förbehåll, varigenom inträdet av försäkringsgivarens ansvarighet gjorts beroende av premies betalning eller försäkringsbrevs utlämnande, icke får åberopas med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum. Vad åter angår underlåtenhet att erlägga premie för en senare period stadgas att förbehåll om ansvarets upphörande icke kan göras gällande, innan en vecka förflutit efter det försäkringstagaren erhållit avi om premiens förfallodag. Förstnämnda stadgande är framför allt avsett att be-

 

236 PHILLIPS HULT.vara försäkringstagarens rätt i sådana fall, då premien uttages genom postförskott eller skall insändas medelst postanvisning och försäkringsfall inträffar, medan försändelsen är på väg. Med hänsyn härtill kan man fråga sig, huru det fall bör bedömas, då premien skall uttagas genom postförskott och försäkringsfall inträffar, sedan postförsändelsen framkommit och avi därom tillställts försäkringstagaren utan att denne ännu vid försäkringsfallets inträffande inlöst försändelsen. I ett dylikt fall, då försäkringsfall inträffade under postförskottsförsändelsens liggetid och försäkringstagaren först efter försäkringsfallet inlöste postförskottet, förklarade HD (NJA 1931 s. 57) försäkringsgivaren ansvarig. Till detta resultat kom domstolen, trots att det gällde ett fall, å vilket icke försäkringsavtalslagen var tillämplig. Så mycket säkrare kan man antaga, att resultatet även i motsatt fall skulle blivit detsamma. Ehuru det vid första påseende kan synas egendomligt, att en försäkringstagare, vilken, såsom i nämnda fall, under mer än en veckas tid underlåtit att utlösa den genom postverket honom erbjudna försändelsen, det oaktat efter inträffat försäkringsfall skall kunna göra försäkringsgivaren ansvarig, så torde dock avgörandet stå i full överensstämmelse med den i försäkringsavtalslagens nyssnämnda stadgande uttryckta grundsatsen. Huruvida man även utan stöd av detta stadgande måste komma till samma resultat kan åter förefalla mera tveksamt; två av domstolens ledamöter ville ogilla försäkringstagarens talan.1
    Har på grund av bristande premiebetalning försäkringsgivarens ansvar upphört, uppkommer frågan om hans rätt att det oaktat utkräva premien. Härom gäller enligt FAL 15 §, att försäkringsgivaren måste inom en frist av tre månader från förfallodagen anhängiggöra talan för premiens utkrävande, vid äventyr att han eljest icke kan göra något krav mot försäkringstagaren gällande. Här har den frågan uppkommit, huruvida, då det gäller ett avtal avseende flera premieperioder, försäkringsgivarens försummande av tremånadersfristen har till följd, att han icke heller kan utkräva senare förfallande premier. Denna fråga har av Göta HovR besvarats nekande (SvJT 1934 Rf s. 5). Underrätten liksom två ledamöter i hovrätten ansåg åter, att försäkringsgivaren i enlighet med FAL 15 § även förlorat rätten att utkräva framdeles förfallande premier. Denna senare mening synes bäst överensstämma med lagen. Att försäkringsgivaren genom att han försummat tremånadersfristen »förlorat sin talan» måste dock innebära detsamma, som i den danska liksom i den norska lagen uttryckes med regeln, att »Avtalet ophører». Har lagen satt en viss frist, inom vilken försäkringsgivaren skall hava att överväga, huruvida han vill hålla fast vid eller häva avtalet, synes det också mindre rimligt, att han efter förloppet av en premieperiod skulle få en ny frist för att överväga samma sak. Har försäkringsgivaren icke begagnat det tillfälle lagen ger honom att i trots av sin an-

 

1 Kan man hysa olika meningar om detta fall, synes åter allenast en mening kunna råda därom, att, såsom Norges Høiesterett i ett fall haft anledning fastslå, någon ansvarighet för försäkringsgivaren icke kan föreligga, när en försäkringstagare, som redan är i dröjsmål med premiens betalning, erlägger denna efter inträffat försäkringsfall (NR 1934 s. 825). 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937.237svarsfrihet utsöka premien, synes till sist försäkringstagaren hava grundad anledning utgå från att försäkringsgivaren helt avstått från sin talan och bör kunna inrätta sig därefter.1
    En betydelsefull komplettering av de regler försäkringsavtalslagen givit till försäkringshavarens skyddande mot obilliga avtalsvillkor innefattar dess 34 §, enligt vilken, därest ett försäkringsvillkor, som avviker från lagen, i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, detta villkor kan av domstolen jämkas eller lämnas utan avseende. Ett exempel på tillämpningen av denna rättsgrundsats, vilken vunnit efterföljd i lagen om skuldebrev, erbjuder ett avgörande av HD i ett mål rörande olycksfallsförsäkring (NJA 1935 s. 424). I avtalet var bestämt, att den försäkrade inom 90 dagar efter olycksfallet skulle insända läkarintyg vid äventyr att försäkringsgivaren kunde helt eller delvis förvägra honom ersättning. Detta hade försäkringshavaren försummat. Under åberopande härav vägrade försäkringsgivaren i detta fall all ersättning, oaktat han medgav, att han icke genom försäkringshavarens försummelse tillskyndats någon förlust. Med stöd av ett av Svenska försäkringsföreningens sakkunnignämnd avgivet responsum och med åberopande av 34 § FAL fastslog emellertid HD försäkringsgivarens ersättningsplikt. Domstolen utgick från att vad i målet förekommit uteslöte antagandet, att ett tidigare av läkare utfärdat och försäkringsgivaren tillställt intyg skulle föranlett särskild åtgärd från försäkringsgivarens sida eller eljest i något avseende varit av betydelse för honom med hänsyn till hans ersättningsskyldighet, vid vilket förhållande det ansågs, att en tillämpning av ifrågavarande försäkringsvillkor skulle leda till uppenbar obillighet och att det överensstämde med god försäkringspraxis att lämna villkoret utan avseende.

 

1 Den nu berörda regeln i FAL 15 § innefattar ett av försäkringsavtalets särskilda natur motiverat avsteg från allmänna grundsatser om ömsesidigt förpliktande avtal. Den innebär, att en part, försäkringsgivaren, som själv ingenting presterat, blir i tillfälle att avkräva motparten, försäkringstagaren, hans prestation. Särskilt drastiska te sig konsekvenserna av denna regel, därest den vinner tillämpning sedan ett försäkringsgivaren icke förpliktande försäkringsfall faktiskt inträffat. Ett dylikt fall har förelegat till bedömande i Norge (NR 1934 s. 825). Medan en försäkringstagare var i dröjsmål med betalning av halvårspremien för en sjöförsäkring, förliste det försäkrade fartyget, varefter försäkringstagaren skyndade sig att inbetala den oguldna premien. Att han i dylikt fall icke kunde få sitt krav på försäkringsersättning beviljat är naturligt, men hårt var det onekligen, att han icke, såsom han subsidiärt yrkat, återfick den förgäves erlagda premien eller åtminstone en del av denna. Avgörandet stödde sig på den i 16 § av den norska lagen givna regeln om premieanspråkets bestämmande i det fall bl. a., då avtalet på grund av tremånadersfristens försummande upphört att gälla. Enligt denna regel, vilken i denna del överensstämmer med regeln i samma paragraf av den danska lagen, skall försäkringsgivaren hava krav på så stor premie, som han skulle betingat sig, om han vetat av att försäkringen skulle bli så kortvarig. I detta fall uppgav försäkringsgivaren, att han aldrig meddelade försäkring för kortare tid än ett halvt år, och med åberopande härav förklarade domstolen, att den erlagda premien just motsvarade, vad försäkringsgivaren i detta fall hade krav på. Enligt vår FAL 16 §, vars 1 st. icke avser andra fall än sådana, då försäkringsgivaren verkligen hävt avtalet, skulle man säkerligen i ett dylikt fall icke kunnat tillerkänna försäkringsgivaren mer än vad som belöpte på de första tre månaderna. Enligt såväl norsk som dansk rätt synes åter åtminstone en tillämpning av 37 § i den allmänna avtalslagen indicerad. 

238 PHILLIPS HULT.    Ett av de livligast omdebatterade stadgandena i FAL utgör regressregeln i 25 §. Till denna anknyter ett ganska stort antal domar. Då emellertid dessa till större delen redan i denna tidskrift blivit föremål för behandling i en uppsats av HÖRSTADIUS,1 skola här allenast ett par under tiden efter offentliggörandet av berörda uppsals avkunnade domar uppmärksammas.
    En fråga av stor betydelse angående regressrätt gent emot trafikförsäkringsgivare har avgjorts i det i NJA 1936 s. 241 refererade målet. HD fastslog i detta fall enhälligt, att den som för liden skada äger rätt till ersättning jämlikt såväl lagen om försäkring för olycksfall i arbete som lagen om trafikförsäkring å motorfordon är, därest försäkringsgivarens ansvarighet enligt sistnämnda lag icke täcker hela skadeståndet, berättigad att utfå ersättning ur trafikförsäkringssumman, innan regressrätt för vad som utbetalts enligt olycksfallsförsäkringslagen kan göras gällande. HD:s avgörande var för visso väl motiverat icke blott i betraktande av syftet med trafikförsäkringslagen utan ock med hänsyn till den juridiska naturen av trafikförsäkringsgivarens förpliktelse. Trafikförsäkringen är icke i främsta rummet en ansvarighetsförsäkring utan ett slags garantiförsäkring på gränsen till olycksfallsförsäkring. I förgrunden står den skadades anspråk på skadestånd, och syftet med försäkringen är att garantera honom, att detta skadestånd blir gäldat. Helt i bakgrunden står den ansvarige försäkringstagarens anspråk, att försäkringsgivaren skall befria honom från skadeståndsskulden. Huruvida försäkringstagaren har något sådant anspråk beror helt på försäkringsavtalet. Vid dessa förhållanden synes det otvivelaktigt, att regressrätt för vad som utbetalats enligt olycksfallsförsäkringen, om någon sådan regressrätt alls bör anses vara för handen i förhållande till trafikförsäkringsgivaren, måste stå tillbaks för den skadelidandes anspråk mot denne.
    En annan intressant fråga rörande regressrätt mot trafikförsäkringsgivare har prövats i det mål, som refererats i NJA 1936 s. 608, i vilket HD fastslagit, att regressrätt enligt trafikförsäkringslagen 21 § 3 st. icke kan göras gällande mot annan än sådan icke försäkrad eller icke känd skadevållande, varom i detta lagrum är fråga, alltså icke mot en jämte sådan skadevållande ansvarig person.
    Av ännu större intresse är emellertid en annan i samma mål prövad fråga, nämligen den, huruvida 25 § FAL utgör något hinder för att medgiva en försäkringsgivare regressrätt mot en allenast på grund av icke grov vårdslöshet skadeståndspliktig skadevållande, då denne icke är ensam ansvarig utan är solidariskt ansvarig jämte annan person, för vilkens skadeståndsförpliktelse försäkringsgivaren innestår. I HD:s ifrågavarande dom gavs på denna fråga svaret, att försäkringsgivaren varken på grund av 25 § FAL eller på annan grund kan göra något dylikt regresskrav gällande. En motsatt mening uttalade emellertid justitierådet ALEXANDERSON, vilken hävdade, att försäkringsgivaren utan hinder av 25 § FAL kan göra regressrätt mot sådan

 

1 Sc HÖRSTADIUS, Om försäkringsgivares regress, SvJT 1934 s. 291 ff.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937.239skadevållande gällande genom att inträda i den medansvariges regressrätt beträffande den del av erlagt skadestånd, för vilken denne senare icke hade att svara i förhållande till den förre. Till stöd för denna senare uppfattning kan anföras, att den begränsning av regressrätten 25 § FAL har i sikte efter ordalagen allenast avser ett inträdande i försäkringshavarens rätt att »såsom skadestånd» utkräva visst belopp av den därför ansvarige, medan i det diskuterade fallet är fråga om rätt att inträda i ett regressanspråk mot en ansvarig. Själva grunden för att utesluta regressrätten i det förra fallet måste väl emellertid i lika mån anses vara för handen även i det senare.
    Ett särskilt intresse tilldraga sig av ovan antydda skäl de avgöranden, som ha avseende å de allmänna bestämmelser i försäkringsavtalslagen, vilka gälla skadeförsäkringen allena, till en början frågan om försäkringsvärdet och de därmed sammanhängande frågorna om över-, under och dubbelförsäkring samt vidare frågan om försäkring av tredje mans intresse.
    Med avseende å försäkringsvärdet ger FAL 39 § på ett otvetydigt sätt uttryck åt skadeförsäkringens grundregel, att försäkringshavaren, oberoende av försäkringssummans storlek, icke kan fordra större försäkringsersättning, än som erfordras för täckande av hans förlust. Under åberopande av denna huvudprincip har i ett fall (NJA 1935 s. 492) en försäkringsgivare påkallat domstolarnas prövning av ett yrkande, att en försäkringstagare skulle förpliktas att återbetala viss del av en till honom utbetalad försäkringsersättning, som enligt försäkringsgivarens mening efter utbetalningen befunnits väsentligt överstiga den verkliga förlusten. Det gällde i detta fall en på grund av inbrottsförsäkring utbetalad ersättning för stulna pälsvaror, vilka, sedan de kommit till rätta, blivit vid en av försäkringsgivaren föranstaltad värdering taxerade till väsentligt lägre belopp än försäkringshavaren uppburit. Försäkringsgivarens yrkande på återbetalning bifölls av HovR, som ansåg att försäkringshavaren genom att uppgiva ungefär dubbelt för höga värden gjort sig skyldig till svikligt förfarande, men ogillades av HD:s majoritet. Domstolens motivering för detta avgörande var skäligen intetsägande, men möjligen döljer sig därunder den av ALEXANDERSON1 i anslutning till USSING2 hävdade uppfattningen, att återkravsrätt för en gäldenär, som av misstag fullgjort en betalning i tro att han var därtill förpliktad, icke bör erkännas i sådana fall, »då skadestånd eller annan till sitt rätta belopp ej fixerad skuld erlagts med viss summa och betalaren sedan söker göra gällande, att beloppet tilltagits högre än skäligt är».
    Icke ens genom att en försäkring meddelas med s. k. taxerad polis kan den nyssnämnda huvudprincipen för skadeförsäkringen sättas helt åsido: kan försäkringsgivaren visa, att det i avtalet angivna värdet å försäkringsobjektet väsentligt överstiger det verkliga värdet, blir det senare i stället för det förra bestämmande för ersättningens storlek. I

 

1 Se en av justitierådet ALEXANDERSON författad PM, vilken återgivits i det i NJA 1933 s. 25 refererade målet, vartill i referatet av ovan omtalade mål hänvisas.

2 USSING, Bristende Forudsætninger, København 1918 s. 178 f.

 

240 PHILLIPS HULT.andra avseenden än i fråga om ersättningens utmätande kan emellertid, trots denna regel, förhandsvärderingen av försäkringsobjektet bliva avgörande, trots att den väsentligt avviker från det verkliga värdet. Sålunda bliver, såsom HD också fastslagit (NJA 1932 s. 328), ett på förhand överenskommet försäkringsvärde, även om det väsentligt avviker från det verkliga värdet, avgörande för frågan om vid en sjöförsäkring s. k. konstruktiv totalförlust kan anses föreligga. Samma betydelse torde en förvärdering böra tilläggas, då det gäller att bestämma, om underförsäkring föreligger eller ej.
    Lagens regel om dubbclförsäkring i 41 § är till sitt innehåll så klar, att några tvivelsmål beträffande dess innebörd knappast kunna uppstå. Vad som vid denna regels tillämpning kan vålla tvekan är i det hela blott frågan, huruvida i det särskilda fallet någon dubbel försäkring är för handen. Någon fråga av detta slag har emellertid HD ännu icke så vitt bekant haft att taga ståndpunkt till. Däremot har den haft till avgörande ett spörsmål beträffande tillämpningen av den i 42 § givna regeln om försäkringsgivarnas inbördes ansvarighet i fall av dubbelförsäkring. Enligt denna regel skall ansvarigheten försäkringsgivarna emellan fördelas efter förhållandet mellan deras ansvarighetsbelopp. Här har uppstått frågan, huru denna regel skall tillämpas, då den ena försäkringsgivaren vid sin skadereglering utgått från ett högre försäkringsvärde än det, vilket den andra försäkringsgivaren i enlighet med sin värdering av försäkringsobjektet lagt till grund för sin skadereglering. En sådan situation uppstår icke sällan, särskilt i sådana fall då en byggnad blivit brandförsäkrad dels i ett stort tariffbolag och dels i en liten lokal brandstodsförening, som kanske i enlighet med sitt reglemente måste tillämpa mycket strängare värderingsprinciper än bolaget. I det fall HD hade till avgörande (NJA 1937 s. 290hade en byggnad försäkrats för 20,000 kr. i ett bolag och för 13,000 kr. i en brandstodsförening. Sedan byggnaden nedbrunnit, uppskattade bolaget försäkringsvärdet till 33,000 kr. (= summan av försäkringsbeloppen) och likviderade i enlighet härmed sin skuld med 20,000 kr. Brandstodsföreningen åter uppskattade skadan till allenast 26,700 kr., och eftersom bolaget därav redan guldit 20,000 kr., vägrade föreningen att utbetala mer än 6,700 kr. Under åberopande härav yrkade bolaget, att vid fördelning av ansvarigheten försäkringsgivarna emellan det lägre belopp, från vilket brandstodsföreningen vid sin skadereglering utgått och vilket också motsvarade vad försäkringstagaren faktiskt fått uppbära, d. v. s. icke 33,000 kr. utan allenast 26,700 kr., skulle läggas till grund. Detta yrkande, som bifölls av underrätten, avvisades av HD. Domstolen utgick härvid med all rätt från att genom bolagets av försäkringshavaren godkända värdering blivit definitivt fastslaget, att det högre värdet, 33,000 kr., såvitt bolagets ansvarighet angick, skulle ligga till grund för skaderegleringen. I den mån detta belopp översteg det som skulle ligga till grund för brandstodsföreningens skadereglering var på grund härav bolaget ensamt ansvarigt för däremot svarande skadebelopp. Med återstående del av försäkringssumman svarade bolaget åter tillsammans med brandstodsföreningen för den delen av ska-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937. 241dan, som motsvarade det av brandstodsföreningen fastställda lägre försäkringsvärdet. Följden härav blev, att i denna del någon dubbelförsäkring (d. v. s. överförsäkring) icke kunde anses vara för handen.1
    De stadganden i FAL:s kapitel om skadeförsäkring, vilka avhandla försäkring av tredje mans intresse, innefatta såsom ovan anförts en legislativ nydaning, vilken betecknar ett verkligt djärvt grepp på ett mycket vanskligt spörsmål. De grundläggande reglerna, vilka givits i 36 och 54 §§, innebära att lagen här, i strid mot en framför allt i den tyska doktrinen energiskt hävdad uppfattning, fastslagit, att sakförsäkringens objekt in dubio utgöres av icke försäkringstagarens subjektiva intresse i saken utan av det vid denna knutna objektiva intresset. Om annat icke blivit bestämt, skall enligt 36 § en sakförsäkring »antagas avse sådant intresse, som är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat». Ehuru denna formulering kanske icke är fullt otvetydig, måste den dock antagas avse att giva uttryck åt den satsen, att sakförsäkringens objekt är ett sådant intresse, som tillkommer ägaren av en obelastad sak i denna hans egenskap. Man kan kalla detta intresse det regelmässiga kapitalintresset i godset, d. v. s. ett intresse som har sin grund i en sådan relation till saken, att intressenten i större eller mindre mån kan inräkna det värde, det kapital, saken representerar i sin förmögenhet. Ett sådant intresse tillkommer naturligen framförallt en ägare, men det kan från honom i större eller mindre mån övergå till andra personer, exempelvis en panthavare, en person med benefik nyttjanderätt o. s. v. Utgående härifrån stadgar 54 §, att en dylik försäkring skall »anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat». Att FAL sålunda adopterat det av EHRENBERG lanserade begreppet konkurrensintresse måste anses vara både ur teoretisk och praktisk synpunkt synnerligen tillfredsställande. Sin mest praktiska tillämpning får givetvis denna princip med avseende å sådana personer, som hava panträtt i det försäkrade objektet. Ett annat praktiskt fall utgör det, då gods sålts på avbetalning. I den mån köparen i dylikt fall fullgör avbetalningar å köpeskillingen förvärvar han tydligen ett med säljaren konkurrerande intresse i godset .Såsom en illustration härtill kan anföras ett av HD avdömt mål angående rätten till brandskadeersättning för en på avbetalning försåld bil (NJA 1931 s. 735). HD, i motsats till underdomstolarna, ogillade här säljarens yrkande att få behålla hela försäkringsersättningen för egen del och såsom ersättning för den gamla förstörda bilen lämna en ny, likvärdig bil till köparen; och i stället förklarade domstolen köparen berättigad att erhålla den del av brandskadeersättningen, som återstod, sedan säljaren gottgjort sig för den oguldna delen av köpeskillingen enligt de för avräkning mellan avbetalningssäljare och avbetalningsköpare för fall av förtidslikvidering gällande reglerna.

 

1 Samma grundsats, som HD i detta fall genomförde, har även varit bestämmande för Norges Høiesterett i flera likartade avgöranden; se t. ex. NR 1932 s. 405.

16—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

242 PHILLIPS HULT.    Såsom en särskild uppenbarelseform för intresset vid sidan av olika rättigheter till det försäkrade objektet nämner 54 § det fall, att någon »i anledning av avtal om godset står faran för detta». Även om lagen icke härigenom framhävt farans övergång från den ena kontrahenten i ett avtal till den andra såsom under alla omständigheter för intresseväxlingen avgörande, måste det i varje fall synas, som om den tillagt nämnda faktum vid sidan av de övriga i lagen omnämnda omständigheterna en fullt självständig betydelse för frågan, vem kapitalintresset och därmed rätten till försäkringsersättningen i det särskilda fallet tillkommer. Denna del av stadgandet i 54 § får nog anses utgöra en olycklig utvidgning av den där uttalade huvudregeln och torde knappast kunna bringas i samklang med denna. Om innebörden av denna huvudregel kan det icke finnas några tvivel; den går otvivelaktigt ut på att försäkringsersättningen skall tillkomma den, som kan dokumentera sig såsom innehavare av det regelmässiga, omedelbara kapitalintresset i godset. Endast sådana intressen är det lagen avser i 54 §, det framgår därav, att detta stadgande blott gäller det fall, då försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, i vilket fall försäkringen, såsom nyss nämnts, skall antagas avse allenast det omedelbara kapitalintresset i godset och icke några allenast medelbara intressen i detta. Något omedelbart kapitalintresse i godset kan man emellertid icke grunda å den omständigheten allena, att man står faran för detta. Denna omständighet utgör allenast grund för ett medelbart intresse av samma slag som det, vilket, efter det en sak belastats med pantgravationer till hela sitt värde, tillkommer den för pantskulden personligen ansvarige ägaren av pantobjektet. Klarast framgår detta kanske om man betraktar det fall, då en köpare enligt köplagen 17 § 2 st. eller 37 § står faran för godset, oaktat säljaren ännu icke avlämnat detta; om godset i dylikt fall är sålt att betalas kontant men betalning ännu icke erlagts, är det uppenbarligen säljaren, som måste anses hava hela kapitalintresset i godset, och det vore orimligt att bestrida, att han, trots att köparen står faran, är den till försäkringsersättningen berättigade. Flera andra exempel kunna anföras. Att stadgandet i 54 § i nu nämnda del äro lyckligt och vilseledande synes hava kommit fullt klart till synes i ett av HD avgjort mål (NJA 1935 s. 53), i vilket domstolen ansett förutsättningarna för dess tillämpning föreligga. Förhållandena voro där följande. En person, A, hade till en annan, B, på kredit sålt och levererat ett parti varor. Någon tid efter successivt verkställd leverans träffades mellan parterna ett avtal, enligt vilket A, till dess betalning erlagts för varorna, skulle vara ägare till dessa och B hava dem i konsignation för A:s räkning. Efter ytterligare någon tid blev hela varupartiet, som av B brandförsäkrats, förstört genom brand, varefter slutligen B gjorde konkurs. I den därpå mellan A och B:s konkursbo uppkomna tvisten om rätten till brandskadeersättningen tillerkände underdomstolarna konkursboet denna rätt, i det man utgick från att A, trots den nyssnämnda överenskommelsen icke förvärvat någon äganderätt till varorna, alldenstund han varken fått des-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937.243sa i sin besittning eller iakttagit det i dylikt fall nödvändiga publicitetsförfarandet. HD tilldömde emellertid A brandskadeersättningen. Härvid utgick domstolen liksom underrätterna från att B trots berörda avtal fortfarande var ägare till varorna. HD ansåg emellertid avtalet hava haft den innebörden, att A blivit ansvarig för casus, så att B icke skulle behöva erlägga betalning för sådana varor, som skadades genom brand eller annan olyckshändelse; och däri fann domstolen grunden för ett A:s försäkringsbara intresse i godset, vid vilket förhållande brandförsäkringen enligt FAL:s 54 § ansågs gälla till förmån för A. Att detta domslut har visst stöd i ordalydelsen av 54 § är obestridligt, och troligt är väl också, att det var fall av detta slag man bland andra hade i tankarna, då man, på ett relativt sent stadium under lagens förberedande, i 54 § vid sidan av övriga där nämnda exempel också införde det, som tager sikte på »faran». Lika fullt synes det av förut anförda skäl svårt att förlika avgörandet med grundtanken i 36 och 54 §§. Man kan icke förstå att B, som enligt domens premisser var godsets ägare och vars konkursbo således, om godset funnits i behåll, skulle ägt förfoga över detta och hänvisa A till att bevaka sin köpeskillingsfordran i konkursen, det oaktat icke skulle i godset hava det kapitalintresse, som enligt försäkringsavtalet utgjorde försäkringens föremål. Att A, såsom domstolen sade, ägde »sådant intresse av godsets bevarande, som kan göras till föremål för brandförsäkring», är visserligen obestridligt, men det var icke detta, allenast medelbara intresse utan köparens, ägarens omedelbara kapitalintresse, som enligt avtalet var försäkrat. A:s intresse hade sin grund i den risk han löpte att vid godsets undergång gå förlustig rätten att göra sin köpeskillingsfordran gällande, en rätt och ett intresse, vars ekonomiska värde i det vid försäkringsfallets inträffande förhandenvarande läget redan till väsentlig del faktiskt gått förlorat genom B:s obestånd. Genom att A det oaktat fick uppbära hela brandskadeersättningen, kom brandförsäkringen att verka som en till hans förmån sluten kreditförsäkring. Vad en brandförsäkring skulle kunnat skydda honom mot var allenast den förlust, som genom en brand kunde tillfogas honom, alltså förlusten av hans köpeskillingsfordran, d. v. s. i ett läge, då hans gäldenär gjort konkurs, förlusten av rätten att konkurrera med övriga borgenärer i konkursen.1
    Att endast intressenter med omedelbara kapitalintressen i en försäkrad sak avses i 54 § är även i andra fall viktigt att faslhålla. Ett exempel härpå erbjuder ett annat avgörande av HD (NJA 1932 s. 710). En lägenhetsägare, som enligt servitutsavtal ägde från en annan fastighet, stamhemmanet, bekomma erforderligt virke till nödig husbyggnad å lägenheten, hade brandförsäkrat åbyggnader, vilka sedermera nedbrunnit. Då han med stöd av servitutsavtalet yrkade utfå erforderligt

 

1 Angående förevarande spörsmål se utförligare HULT, Om försäkring av tredje mans intresse, Stockholm 1927, s. 206 ff samt förf:s anmälan av Drachmann Bentzons ovannämnda arbete i SvJT 1933 s. 530 ff. — Jmfr ock Ross, Ejendomsret og Ejendomsovergang, København 1935 s. 58 ff ävensom VINDING KRUSES recension av sistnämnda arbete i UfR 1935 s. 116. 

244 PHILLIPS HULT.virke för byggnadernas återuppförande, invände den tjänande fastighetens ägare häremot bland annat, att brandförsäkringen, i vad den avsåge virket, enligt 54 § FAL borde anses gälla till hans förmån. Denna invändning avvisades emellertid med all rätt av domstolarna, vilka förklarade, att det icke funnes anledning antaga, atl man skulle avsett att med försäkringen skydda även den tjänande fastighetens intresse. Obestridligt är visserligen, att den tjänande fastighetens ägare hade ett försäkringsbart intresse i byggnaderna å den härskande fastigheten, men delta var ett typiskt medelbart intresse, grundat i möjligheten av att en förpliktelse för honom vid åbyggnadernas skadande uppkomme, och detta intresse kunde icke vara inbegripet i försäkringen utan att det var särskilt avsett.1
    54 § förutsätter för sin tillämpning, såsom ovan framhållits, att försäkring å gods tagits »utan angivande av det intresse försäkringen avser». Med hänvisning härtill har man stundom gjort gällande, att stadgandet icke vore tillämpligt, då någon tagit försäkring å gods i uttryckligen angiven »egenskap av ägare». En sådan tolkning av lagen är emellertid givetvis felaktig, såsom ock framgår av flera av HD avgjorda fall, bland andra ett par redan i det föregående berörda (NJA 1929 s. 573 och 1932 s. 95).
    Med avseende till sist å sådana i rättspraxis prövade spörsmål, som hava ett allmännare intresse, ehuru de i det hela få sin färg av de särskilda försäkringsgrenarna, kunna till en början förtjäna nämnas några avgöranden, vilka angå frågan om det för inträdet av försäkringsgivarens ansvar nödvändiga kausalsammanhanget mellan försäkringsfallet och det därmed sammanhängande skaderesultatet.
    I ett fall, avseende ett brandförsäkringsavtal, har HD prövat frågan, om ett dylikt avtal kan anses täcka även den skada, som uppstår genom att de delar av en försäkrad byggnad, vilka räddats undan en brand, förlora så gott som hela sitt värde till följd av att enligt gällande all-

 

1 Med nu nämnda fall kan förtjäna jämföras ett avgörande av Norges Høiesterett i en sak, som kan förefalla mera vansklig (NR 1935 s. 353). Det gällde rätten till försäkringsersättningen för ett på avbetalning med äganderättsförbehåll för ett pris av 18,000 kronor försålt fartyg, vilket förolyckades, sedan köparen vid en verkstad låtit för avsevärda belopp (c:a 13,000 kronor) reparera det. Köparen, som åtagit sig att hålla fartyget försäkrat men icke själv hade medel härtill och som icke heller kunde betala verkstaden kontant, överenskom med denna att bilda ett bolag för köpeavtalets övertagande. Innan detta kommit till stånd men sedan verkstaden i stället för köparen försäkrat fartyget för 21,000 kr. i ägarens, d. v. s. säljarens, namn, förolyckades fartyget. Gent emot verkstaden, som hävdade, att försäkringen avsåg i främsta rummet dess intresse i fartyget, motsvarande kostnaderna för reparationen, fastslog i detta fall Høiesterett, att försäkringen avsåg allenast ägarintress n och att verkstaden saknade dylikt intresse i fartyget, enär den innan reparationsarbetena påbörjades uttryckligen medgivit, att varken fartyget eller dess ägare, säljaren, skulle häfta för reparationskostnaderna, i följd vara vverkstaden icke heller hade retentionsrätt i fartyget. Detta avgörande var säkert riktigt. Reparationen hade visserligen ökat det objektiva kapitalintresset i fartyget väsentligt utöver det säljaren, ägaren, tillkommande, genom försäljningen till 18,000 kronor fixerade intresset. Men det av försäkringen täckta överskjutande kapitalintresset, motsvarande 21,000—18,000 = 3,000 kronor, tillkom, så som de rättsliga relationerna till fartyget hade gestaltats, icke verkstaden utan köparen. Verkstadens intresse i fartyget var allenast medelbart. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937. 245männa bestämmelser ny byggnad icke får uppföras i samma läge som den brunna. Denna fråga besvarade domstolen, såsom rimligt är, i princip jakande (NJA 1937 s. 662).1 Avgörande blir emellertid givetvis till sist dock en tolkning av varje särskilt avtal.1a
    I ett annat fall, vilket dock visserligen icke avsåg någon försäkringsrättslig utan en ersättningsrättslig fråga men vilket det oaktat har intresse även ur försäkringsrättslig synpunkt, har prövats en fråga om kausalsammanhanget mellan en rättsstridig gärning och en därmed sammanhängande skada, bestående i en traumatisk neuros (NJA 1937 s. 277). I denna dom har HD i överensstämmelse med ett utlåtande av professor N. ANTONI avgjort frågan, i vad mån ersättning bör utgå på grund av traumatisk neuros, med utgångspunkt från det av erfarenheten bekräftade antagandet, att dylika neuroser i de flesta fall äro »ränteneuroser», d. v. s. att den sjukes tillstånd huvudsakligen betingas av hans föreställning om en honom tillkommande rätt till ersättning. Den praktiska konklusionen av dessa premisser blir enligt professor Antoni: 1) att ersättningsfrågan bör av domstolen avgöras en gång för alla; och 2) att ersättningen, som kanske helst bör ges i form av kapital, bör bestämmas med hänsyn till den med stöd av erfarenheten beräknade graden av sannolikhet för att neurosen är betingad av ersättningsmotiv och därför kommer att genom ersättningsfrågans definitiva avgörande försvinna. I enlighet härmed avgjorde domstolen saken. I stället för den ersättning för fullständig invaliditet, som underdomstolarna tilldömt käranden för tiden intill dagen för häradsrättens dom med bibehållande av hans rätt att framdeles eventuellt fordra ytterligare ersättning, fick denne enligt HD:s dom allenast ett mindre belopp (= c:a 1/6 av det av underdomstolarna utdömda) sig tillerkänt, och detta belopp förklarades utgöra ersättning en gång för alla. Att det är en ny princip för bestämmandet av ersättningsgill skada domstolen har inaugurerat synes påtagligt. Enligt hittills tillämpade principer har man endast haft valet att jakande eller nekande besvara frågan, om adekvat orsakssammanhang bör anses föreligga. I detta fall åter har domstolen, synes det, efter en viss sannolikhetsberäkning fastslagit, att en skada delvis står i orsakssammanhang med en viss händelse, delvis åter icke. Att denna princip de lege ferenda kan förtjäna anslutning synes mycket sannolikt; huruvida den åter verkligen kan försvaras de lege lata förefaller minst sagt tveksamt.
    Förutom de båda nu omnämnda domarna föreligga givetvis flera andra, som angå åtskilliga för de särskilda försäkringsgrenarna speciella spörsmål. Av dessa skola här allenast nämnas några få, som ha avseende på personförsäkringen, enkannerligen liv- och olycksfallsförsäkringen. Huvudintresset tilldraga sig dels de regler, enligt vil

 

1 På samma sätt har ett alldeles likartat spörsmål avgjorts av Norges Hoiesterett (NR 1935 s. 986).

1a I de ovan nämnda nya brandförsäkringsvillkoren art. 26 st. 2 hava beträffande fastighet inom stadsplanelagt område försäkringsgivarna fritagit sig för skada av ifrågavarande slag — en synnerligen beklaglig bestämmelse i dessa i övrigt lovvärda försäkringsvillkor. 

246 PHILLIPS HULT.ka dylika försäkringar i stor utsträckning vinna skydd mot försäkringstagarens borgenärer, och de därmed sammanhängande reglerna om insättande av förmånstagare,1 dels även reglerna om försäkringsbrevet. Beträffande båda dessa komplex av regler ha domstolarna träffat betydelsefulla avgöranden.
    En fråga av förstnämnda slag, som domstolarna haft att avgöra (NJA 1931 s. 677)2 är den, huruvida olycksfallsersättning, som utbetalats till en försäkringstagare under hans pågående konkurs, skall räknas till konkursboet eller icke. Med ogillande av försäkringstagarens invändning, att rätten till dylik försäkringsersättning enligt 123 § FAL vore undantagen från utmätning, bestämde HD, att ersättningsbeloppet skulle ingå i konkursen. Detta avgörande var tydligen helt i överensstämmelse med 123 § FAL, som icke säger annat, än att fordran på olycksfallsersättning är utmätningsfri, så länge den innestår hos försäkringsgivaren. Hade försäkringstagaren åter i stället för ett kapitalbelopp erhållit en livränta, skulle hans rätt varit skyddad, i den mån räntebeloppet icke översteg 1,500 kr. om året; och i dylikt fall skulle i samma utsträckning även utbetalat belopp varit skyddat. Om lekmannen finner denna skillnad i försäkringshavarens rättsställning i de olika fallen något dunkel, så kan man väl förstå honom. Det är ju icke så mycket bevänt med rättsskyddet mot kredilorerna i detta fall, när det har någon betydelse blott så länge fordran innestår hos försäkringsgivaren, men i motsatt fall, d. v. s. när försäkringshavaren i sitt oförstånd bestämmer sig för ett kapital i stället för en livränta, slår slint. Här synes onekligen finnas anledning att överväga, om icke en utvidgning av 123 § vore motiverad.
    En annan fråga om utmätningsfrihet har förelegat till avgörande beträffande livförsäkring. Sådan försäkring, som är tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, kan enligt 116 § icke tagas i mät för någonderas gäld, därest de i paragrafen angivna förutsättningarna äro uppfyllda. Den frågan har då krävt besvarande: gäller denna regel även därest en försäkring, som tagits av ena maken, vid äktenskapets upplösning tillskiftats andra maken? Något avgörande av HD) föreligger icke, men Svea HovR har, såsom rimligt är, besvarat frågan jakande och således förklarat, att försäkringen, trots att äkta make förhållandet upplösts, bibehåller sin egenskap av utmätningsfri (SvJT Rf 1932 s. 65). En sådan försäkring, som tagits å endera makens liv, har dock från början i förhållande till båda makarna haft ett sådant försörjningssyfte, som utgör den bakomliggande förutsättningen för lagens regler om livförsäkringens skyddande mot försäkringshavarens kreditorer, och att lill följd av oförutsedda omständigheter det redan före någondera makens död blir bestämt, att försäkringsbeloppet tillsist skall tillkomma en av dem, låt vara den som själv icke tagit för

 

1 Här kunna endast några få rättsfall angående detta ämne uppmärksammas. Den för dessa frågor intresserade finner de flesta av dem belysta i en uppsats av EBBE JACOBSSON i Försäkringsjuridiska föreningens ovannämnda publikation n:o 1 s. 85 ff, i vilken även rättspraxis ägnas ingående uppmärksamhet.

2 Jmfr NR 1932 s. 1163.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FÖRSÄKRINGSRÄTT 1928-1937.247säkringen, bör då rimligtvis icke inverka å det honom ursprungligen tillämnade rättsskyddet. Annorlunda är däremot fallet, om en dylik försäkring överlåtes å någon annan än make. En sådan förvärvares rätt blir icke skyddad mot borgenärerna, för så vitt han icke erhållit försäkringen genom gåva med det förbehåll, att han själv icke skall äga disponera över beloppet.
    Reglerna om utmätningsfrihet beteckna blott den ena sidan av det livförsäkringen genom FAL tillförsäkrade skyddet. Den andra sidan betecknas av lagens regler om insättande av förmånstagare. Dessa regler innebära, att försäkringstagaren genom att insätta annan som förmånstagare kan bereda denne en i vissa hänseenden skyddad utsikt till erhållande av försäkringsbeloppet. Någon definitiv rätt får förmånstagaren icke med mindre försäkringstagaren i förhållande till honom avgivit en försäkran, att han icke skall återkalla förmånstagareförordnandet. Genom en förklaring avgiven i förhållande till försäkringsgivaren kan sålunda enligt dessa regler någon definitiv rätt för tredje man icke åstadkommas. Det oaktat har emellertid HD i ett fall rörande gåvoskatt (NJA 1934 s. 347) fastslagit, att en fader, som i egenskap av förmyndare för sitt barn tagit en försäkring å dess liv och betalat premien med egna medel, därigenom åstadkommit en definitiv rätt för barnet till denna försäkring. Beträffande denna dom synes man kunna ifrågasätta, huruvida den icke i viss mån strider mot själva utgångspunkten för lagens regler om förmånstagare. Den öppnar ju nämligen en möjlighet för en försäkringstagare att redan genom en i förhållande till försäkringsgivaren företagen rättshandling tillskapa en definitiv rätt för en utomstående tredje man, medan däremot, om i stället en förmånstagare insättes, försäkringstagaren icke kan genom själva den i förhållande till försäkringsgivaren avgivna förklaringen om att viss person skall vara förmånstagare bereda denne någon definitiv rätt. HD:s dom står emellertid i bästa överensstämmelse med den hos oss numer genom den nya skuldebrevslagstiftningen fastslagna regeln, att en person, som vill skänka en annan ett penningbelopp, kan åstadkomma en giltig gåva genom att insätta beloppet i bank för dennes räkning utan att förbehålla sig själv rätt att disponera över detsamma. Med hänsyn till ifrågavarande dom och nyssnämnda regel om bankinsättningar kan man då, synes det, hava anledning fråga sig, huruvida icke trots allt ett insättande av annan person som förmånstagare skulle kunna ske så, att denne genom själva den i förhållande till försäkringsgivaren avgivna förklaringen om hans insättande som förmånstagare erhölle en definitiv rätt. Emot en sådan ordning talar emellertid det förhållandet, att livförsäkringsavtalen regelmässigt innefatta rätt för försäkringstagaren alt återköpa försäkringen. Om emellertid i försäkringstagarens förklaring till försäkringsgivaren om tredje mans insättande som definitivt berättigad förmånstagare verkligen kunde inläggas en förklaring, att försäkringstagaren därmed avstode från rätten att påkalla återköp, synes man åtminstone kunna diskutera om icke tredje mans rätt bleve definitiv, trots att han själv icke erhållit något löfte från försäkringstagaren;

 

248 PHILLIPS HULT.och likaså — och det är ett mera praktiskt fall — om försäkringstagaren enligt polisvillkoren icke har någon rätt att påkalla återköp utan blott en rätt att eventuellt erhålla fripolis utställd.1
    De spörsmål rörande livförsäkringsbrev, vilka prövats av HD, ha alla avsett sådana avtal, vilka tillkommit före FAL:s ikraftträdande. Med avseende å dylika gamla livförsäkringsbrev har HD genomfört olika regler, allteftersom brevet varit ställt att betalas till viss man (eller till rättsinnehavaren) eller ställt att betalas till innehavaren. Att livförsäkringsbrev av förstnämnda slag äro att bedöma i överensstämmelse med reglerna om enkla skuldebrev har fastslagits dels för ett fall av konkurrens mellan dubbla pantförskrivningar (NJA 1933 s. 526), dels för ett fall av benefik överlåtelse av livförsäkringsbrev, som innehades av tredje man (NJA 1934 s. 124). Livförsäkringsbrev, ställda att betalas till innehavaren, åter har HD i en dom år 1937 (NJA 1937 s. 546), såsom dess motivering ger vid handen, bedömt såsom löpande papper så till vida, att dylikt brev anselts kunna bliva föremål för exstinktivt godtrosförvärv. Avgörandet är anmärkningsvärt icke minst med hänsyn till att dylika försäkringsbrev, utfärdade efter FAL:s ikraftträdande, icke kunna anses invindikabla. Det innebär således, att i brist på uttryckliga regler i äldre rätt HD med avseende å frågan om den juridiska naturen av ifrågavarande livförsäkringsbrev givit uttryck åt en åsikt, vilken från den nya lagstiftningens utgångspunkt synes mindre rationell. HD:s sålunda uttalade åsikt torde även avvika från den som på goda grunder varit härskande inom försäkringsväsendet.2 Ett visst stöd kan emellertid HD:s ifrågavarande dom synas hava i ett par äldre rättsfall (Naumanns Tidskrift 1869 s. 552 och NJA 1923 s. 45), i vilka bcsittare av ett livförsäkringsbrev, ställt att betalas till innehavaren, ansetts redan genom besittningen tillräckligt legitimerad att yrka försäkringsbeloppets utbetalning.3 Det stöd dessa rättsfall kunna giva torde dock icke vara alltför starkt. Av dem kan nämligen icke slutas, att besittaren skulle ansetts legitimerad att göra anspråk ur försäkringsbrevet gällande före försäkringsfallet.4 Men har livförsäkringsbrevet icke i detta avseende haft löpande karaktär, kan knappast heller dess i åsyftade äldre rättsfall antagna legitimationsverkan utgöra någon grund för att anse det såsom löpande i vindikationshänseende, så vitt angår förvärv före försäkringsfallet.

 

1 Mera ingående behandlas förevarande spörsmål i förf:s uppsats Om dödsgåvor i TfR 1938 s. 209 ff; se vidare UNDÉN, Från vår försäkringsrättsliga praxis, SvJT 1917 s. 97 ff samt PALMES härtill anslutande uppsats SvJT 1917 s. 237 ff.

2 Härom se PALME i SvJT 1917 s. 241 ff; samt UNDÉN, Om panträtt i rättigheter, 2 uppl. s. 138 f; jmfr emellertid UNDÉN i SvJT 1917 s. 107 ff.

3 Av det först nämnda rättsfallet kunna i själva verket icke ens beträffande försäkringsbrevets legitimationsverkan efter inträffat försäkringsfall dragas några säkra slutsatser.

4 Härom PALME och UNDÉN a. st.