OM FÖRMÅNSRÄTT I KONKURS FÖR LÖNEFORDRAN.

 

AV

 

ADVOKATEN LARS RABENIUS.

 

Konkursen är en generalexekution i gäldenärens tillgångar. Enligt 27 § i gällande svenska konkurslag räknas nämligen till konkursbo all egendom, som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät, så ock den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Efter första borgenärssammanträdet skall enligt 62 § denna egendom säljas så snart ske kan. Härifrån finnes inom det normala konkursförfarandet blott ett enda undantag av definitiv betydelse, avseende fast egendom. Har auktion å sådan egendom, hörande till boet, hållits i den ordning utsökningslagen bestämmer utan att försäljning kommit till stånd, må nämligen enligt 70 § 2 stycket konkurslagen förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning, äge, heter det vidare i lagrummet, förvaltaren med samtycke av ombudsmannen underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer, som i konkursen bevakat fordringar, för vilka egendomen häftar enligt 17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken eller som skola ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran, det tillstädja.
    Konkursen avser ock att vara en generaluppgörelse om gäldenärens skulder. Härutinnan föreligga emellertid ej oväsentliga undantag. Viktigast bland dem är väl det, att borgenären i regel har kvar sin fordran för vad som icke genom konkursförfarandet blivit täckt. Vidare också att ingen skyldighet föreligger att be-

vaka fordran i konkurs; regelmässigt lider den borgenär som underlåter detta, ingen annan förlust än att hans fordran ej kommer i fråga vid utdelningen. Strängast beträffande konkursens innebörd av generaluppgörelse om skulderna äro reglerna om tvångsackord. Av rätten fastställt ackord vare enligt 168 § konkurslagen bindande för alla de borgenärer, kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i konkursen, utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar. Räcker ej egendom, vari borgenär äger särskild förmånsrätt, till gäldande av hans fordrans fulla belopp, är han enligt samma paragraf för återstoden underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda för dem, vilka ej äga förmånsrätt.
    För ett riktigt bedömande av den rätt, som i konkursen bör tillkomma de olika fordringarna inbördes, är det av betydelse att fastslå konkursförfarandets nu angivna generella innebörd i fråga om gäldenärens både aktiva och passiva. Borgenärens fordran kan till sitt värde fullt uppskattas först när den väges på den vågskål, som användes i gäldenärens konkurs. Och för den vikt, som därvid tillägges fordringen, spela olika hänsyn sin roll. Så skänker mot konkursen som bakgrund den positiva rätten en valör de olika fordringar inbördes, för vilka en och samma gäldenär häftar. De skilda, såväl privata som samfundsmässiga hänsyn, vilka här äro bestämmande, bliva ock i hög grad normerande för fordringens värde som en beståndsdel i borgenärens förmögenhet. Och de bliva även avgörande i högsta mån för det arbete och den rörelse i vidsträcktaste mening, åt vilka samhället genom sin lagstiftning vill skänka trygghet och stadga. Härvidkommer det naturligtvis an på icke blott hur långt samhället vill sträcka sig i denna sin trygghets förlänande verksamhet, utanäven hur samhället är intresserat därav, att denna trygghet har sina klara och tydliga gränser. Därjämte blir det av största betydelse, huru rättsreglerna stöda olika fordringar, om de giva dem samma rätt inbördes eller visst slag företräde framför annat. På hela denna gestaltning, som naturligtvis kan tänkas framträda i vitt skilda former under olika skeden av samhällsutvecklingen och under olika typer av samhällets organisation, beror det i sin mån, huru näringslivet blir beskaffat i ett visst samhälle, hur det blir mer eller mindre privaträttsligt betonat, och huruvida det bjuder den trygghet, som bör vara lagens syfte att be-

reda landets medborgare och förutan vilken den enskilda verksamheten, som måste vara det moderna kultursamhällets grundval, icke kan blomstra och bliva fruktbringande vare sig för dess utövare eller för landet självt. Klart är, att ju mera samhället gör anspråk på medborgarna, desto mindre har det intresse att tillgodose de krav, som vid sidan därav riktas mot medborgaren-gäldenären från hans övriga, enskilda fordringsägare. Konkursrättens och därinom särskilt förmånsrättens struktur ger därför i viss mån en avspegling av samhällets mer eller mindre totalitära karaktär, för att nu begagna ett på sista tiden vedertaget uttryck. Ju fullständigare denna är utvecklad, desto mindre behövas utmejslade och fint avvägda regler för de olika rättsliga intressenas tillgodoseende; där ingen rätt råder för den enskilde, behövas icke några regler alls. Denna återgång till det mänskliga samhällets primitiva stadium behöver väl ej befaras i länder, där kulturen och friheten blivit som högst utvecklade. Man har därför rätt att i ett land som vårt alltjämt räkna med en rättsordning, som även på detta viktiga område företräder utvecklingen av kulturen och näringslivet i dess högsta former, ej återgången till råare stadier.
    För bedömande i det sålunda väl utvecklade närings- och kultursamhället av den verksamme medborgarens ställning i förhållande till såväl samhället som än mera alla de enskilda, medvilka han träder i förbindelse i sin verksamhet, är det av största vikt att känna hans kreditvärdighet. Ty, stor eller liten, behöver näringsidkaren oftast tillgång till medel, som lånevägen kunna ställas till hans förfogande. Någon svaghet behöver detta ej innebära. Men vill man räkna med trygghet i kreditgivningen — och denna är en av det högt utvecklade kultursamhällets hörnstenar —, måste långivaren-borgenären hava fast grund att hålla sig till, när han har att bedöma den blivande gäldenärens solvens. Ytterst har han härvid att räkna med risken av konkurs, och det är mot bakgrunden härav han får bedöma sin gäldenär. När han så i anslutning härtill har att taga del av den lånesökandes »ställning», som det även i teknisk mening brukar kallas, har han att bedöma de olika faktorer, som härvid spela en roll. Ju klarare och tydligare dessa framträda eller låta sig uppspåra, desto säkrare blir utgångspunkten för den ifrågasatta kreditgivningen, desto tryggare den kredit, som i anslutning härtill lämnas under ett klokt vägande av riskerna, och desto fas-

tare hela det system, varå sedan samhället i denna viktiga del vilar.
    Långt tillbaka i rättsutvecklingen kan man finna, huru rättsregler givits, som differentiera olika fordringars valör. Huvudregeln har visserligen varit, att de in dubio äga lika rätt eller som vår store rättslärde NEHRMAN i sin Inledning till then svenska jurisprudentiam civilem uttrycker det: »Efter Sweriges gamla Lag woro alla skuldfordringar — — — av lika och enahanda beskaffenhet: therföre borde wid theras afbetalning, när ey full tillgång war, fällas slikt af marck som af marck — — —». »Men», tillägger han, »aldenstund Lagen i senare tider tillagt then ena Creditoren bättre förmon och rätt, än then andra, dehls för sielfwa giäldens beskaffenhet, dehls ock i förmågo af Creditorens försichtighet och waksamhet: therföre är thet högst nödigt at förstå, hwad om thenna förmon i Lag och Förordningar stadgas.»
    Vad Nehrman sålunda på sitt skarpsinniga och träffande sätt uttrycker äger alltjämt full giltighet i vår rätt. Därur framgår dels skillnaden mellan oprioriterade och prioriterade fordringar, dels bland dessa senare skillnaden mellan dem, som av sin egen art äro förenade med förmånsrätt, och dem, som äga sådan rätt genom vissa borgenärens åtgärder, dikterade av hans »försichtighet och waksamhet.» Prioriterade fordringar av det förra slaget pläga betecknas som förenade med tyst förmånsrätt, medan fordringar av det senare sägas vara förenade med hypotek i en eller annan mera framträdande form.
    För det senare slaget är det utmärkande, att prioriteten i allmänhet låter sig med lätthet ur offentliga urkunder konstatera även av tredje man. Så är fallet vid fordringar, som äro förenade med säkerhet av inteckning av olika art eller som vid utmätning erhållit en för envar påtaglig hallstämpel. Där fordringen är förenad med handpant, har prioriteten tagit sig ett klart yttre uttryck i det besittningsförhållande, som handpanten för sin giltighet förutsätter.
    Vida svårare är det däremot att konstatera de tysta förmånsrätternas existens. Visserligen är det klart, att även här den »försiktige och vaksamme» långivaren i flera fall har anledning räkna med tillvaron av en för honom eventuellt riskabel fordran å gäldenären. Han bör sålunda räkna med att gäldenären, om han är arbetsgivare, i större eller mindre omfattning häftar för oguldna arbetslöner av olika slag. Och han bör likaledes räkna

med hyresskuld för den gäldenär, som ej har egen fastighet, vilkan han bebor eller där han driver sin näring. Han bör vidare för den gäldenär, som äger fastighet, tänka på den skuld, som ligger i den kommunala fastighetsskatten. Och för en gäldenär, som arrenderar jord, har han att beräkna möjligheten av oguldet arrende eller dylikt. För en förmyndare bör han taga hänsyn till möjligheten av ersättningsanspråk från myndlingens sida. Och slutligen bör han för varje gäldenär räkna med befintligheten av oguldna skatter i allmänhet till stat och kommun. Härmed föreligger en viss möjlighet för en långivare att överblicka låntagarens ställning även »i det tysta». Men närmast gäller detta vid den tidpunkt, då låntagarens ställning prövas eller när krediten kommer i fråga att givas. Sedan den en gång är given, kan situationen ändras till det sämre utan att borgenären har samma möjlighet som förr att få kännedom därom i så god tid, att han genom uppsägning av sin fordran och dess indrivande i vanlig ordning kan skydda sig mot riskerna av de tysta förmånsrätterna. Med hänsyn härtill är det av vikt, att dessa bliva så klart som möjligt till sin räckvidd fixerade av rättsordningen. Och betydelsen härav blir desto större, ju bättre den tysta förmånsrätten är placerad i förmånsrättsordningen. Här framträder med särskild styrka den förmånsrätt, som lagen i HB 17: 4 tillägger ogulden lönefordran.
    Denna utgår bl. a. före de för del sunda kreditlivet så betydelsefulla fordringarna, som äro tryggade genom inteckning av olika slag, och gäller i allt det gods, löst eller fast, som gäldenären tillhörer. Visserligen stadgas i HB 17: 13, att förmånsrätten ej må äga rum uti »det, varut i andra särskild, fast lägre, förmånsrätt hava, för mera än som i den övriga egendomen brister; och fylles bristen efter ordningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre viker förr, än den som högre är; dock äge ej förmånsrätt efter 4 § rum i fast egendom, så länge lös egendom finnes att tillgå. » Detta må som garanti gälla vad det kan; faktiskt hava fall förekommit, då oguldna lönefordringar vid konkurs inkräktat på fastighetsinteckningar av icke sämsta valör. Och ju längre den nu rådande tendensen når att utsträcka kreditgivningen med säkerhet av inteckningar, desto större blir risken att ogulden lönefordran beskär inteckningarna. Särskilt framträder detta i den moderna byggnadsverksamheten med toppkrediter mot säkerhet av högt liggande fastighetsintecknin-

gar till byggherrar, som ej hava nämnvärd tillgång utöver fastigheten i fråga.
    Bör alltså ur den sunda kreditgivningens synpunkt åtminstone så mycket fordras, att lönefordringen är till sin räckvidd fixerad, finnes naturligtvis även för den som har anspråk på ogulden lön ett starkt intresse att veta innebörden av sin rätt. När lagen av sociala hänsyn skänkt denna fordran en så stark förmånsrätt, måste anledningen vara att söka däri, att den velat giva den svage ett gott skydd. Härutinnan brister det dock alltjämt mycket; reglerna, om ock genom olika avgöranden i domstolsväg delvis tillrättalagda, erbjuda fortfarande många ovissa punkter, där löntagaren i konkurrensen med andra vid arbetsgivarens konkurs får nöja sig med att utfå sin utdelning som oprioriterad. Hur långt förmånsrätten må gå, blir väl här en sak för sig, därvid det intresse, man vill skydda, bör vägas mot andra betydelsefulla intressen, främst intresset av att bevara ett sunt kreditväsen. Men ur bägge synpunkterna är det av vikt, att förmånsrätten — den må nu sträcka sig längre eller kortare — blir till gällande räckvidd och rättsliga förutsättningar så klart bestämd som möjligt. Eljest finnas risker av icke önskvärd art. Det kan härvid erinras bl. a. om huru vid lönetvister i konkurs, där bevakningar för lönefordringar blivit föremål för jäv, vederbörande fordringsägare, stödda av starka facksammanslutningar, tagit saken i egen hand och genom en hård tillämpning av blockadvapnet framtvingat godkännande av krav, som rättsordningen icke skulle hava godkänt; så länge blockaden svävat över en icke färdigställd fastighet, har det helt enkelt varit omöjligt finna köpare därtill, innan de framställda löneanspråken blivit fyllda och blockaden hävd.

    I 1734 års lags ursprungliga lydelse medgavs förmånsrätt enligt HB 17:4 endast för »betjänters och tjänstehjons lön för sista året». Redan förut hade enligt Nehrman, »efter en beständig praxin», sådan förmånsrätt varit gällande, »hvilket likväl ey kan eller bör förstås om många åhrs löhn tillbakars». Det lagfästa stadgandet synes hava gällt allenast för sista lagbestämda tjänsteåret, ej därutöver, ty Lagkommittén föreslår i sitt 1826 avgivna förslag till civillag förmånsrätt för »betjäntes och tjänstehjons lön för sist förflutna och löpande tjänsteåret» och motiverar detta sålunda:

    »Enär det ofta kan uti ett gäldbundet bo inträffa, att tjenstehjon uttjent ett år, utan att bekomma sin lön, och ändock qwarblifwer i tjensten påföljande året; samt den wördnad för husbonden, som Lagstiftaren sorgfälligt bör hos tjenstehjon bibehålla, otwifwelaktigt blefwe spilld, om tjenstehjonet skulle lefwa i ständig farhoga, att förlora lönen för sitt arbete under det förra året, så framt det ej genom en tidig lagsökning utfordrade sin rätt; torde den ändring i lagens förra stadgande, som i afseende härå blifwit föreslagen, finnas så mycket mera billig och rättwis, som det annars skulle hända, att ett nyss i tjensten kommet legohjon kunde, för några få dagars eller weckors arbete, njuta lika belöning, som det, hwilket förut uppoffrat ett helt år i tjensten.»
    Lagkommitténs förslag blev ej lag. Men såtillvida har dess mening blivit gällande, som det alltjämt likalydande stadgandet i denna punkt numera måste anses giva förmånsrätten i fråga för den oguldna lönen för sista året före konkursens början. Detta sammanhänger ock med den efter tidsförhållandena ändrade innebörden av »betjänter och tjänstehjon».
    Redan tidigt började den åsikten i rättspraxis göra sig gällande, att stadgandet skulle gälla ej blott för dem, som i rent teknisk mening enligt äldre språkbruk kunde betecknas som »betjänter och tjänstehjon». Jämställda med dessa ansågos jämväl fabriks- och hantverksarbetare med mera fast anställning, utan att de dock kunde anses vara i gäldenärens tjänst. Och lagstiftningen upptog år 1891 denna praxis genom att uttryckligen giva förmånsrätten i fråga jämväl för »annan arbetares dagspenning eller avlöning för sista tre månaderna», en bestämmelse som 1910 dels fixerades närmare att gälla för »dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter förfallodagen» och dels kompletterades med bestämmelser, att »vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle med förmånsrätt utgått», och att om hos arbetsgivare innestår »viss del av arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som nu angående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare tid». 1926 utsträcktes tiden för lönens innestående

 

50—Svensk Juristtidning 1937.

från tre till sex månader. Vidare må nämnas, att sedan 1901 gäller enahanda förmånsrätt för begravningshjälp eller viss upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag ang. ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva. Och slutligen har i år, 1937, genom ett nytt andra stycke i HB 17:4 stadgats: »Förmånsrätt i den ordning, som i första stycket stadgas för betjänters och tjänstehjons lön, gälle ock för fordran å pension, som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, vilken innehafts av honom själv eller av anhörig till honom, dock ej för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller för tid, som förflutit mer än ett år innan konkursansökningen gjordes. Samma förmånsrätt äge ock pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, för fordran varom i 2 § nämnda lag sägs, i den mån fordringen motsvarar pensionsfordringar, som utgå med förmånsrätt efter vad nu är sagt, dock allenast såvitt fordringarna avse pension intill belopp varom stadgas i 9 § sista stycket nämnda lag.»
    Äro nu dessa helt kort relaterade bestämmelser nöjaktiga såväl ur synpunkten att ej obehörigt skada den sunda kreditgivningen som att bereda avsett socialekonomiskt skydd för borgenären-löntagaren? En kort redogörelse för deras tillämpning¹ skall söka giva svar härå.
    Härvid framställa sig två nära sammanhängande frågor till besvarande: vilka slag av lönefordringar hava denna förmånsrätt och för vilken tid gäller den?
    Lön eller avlöning är i dagligt språkbruk att fatta som vederlag för utfört arbete av olika slag, kroppsligt såväl som intellektuellt. Det passar ej på den ersättning, som utgår för ett beställt arbete, av vad slag det vara må. Jag avlönar ej snickaren, som på beställning förfärdigat mig ett bord, ej heller läkaren, som å mig utfört en operation. Här talas om betalning, jag betalar en arbetsprestation, men avlönar ej den, som verkställt den. Däremot avlönar jag den, som mera fortlöpande förrättar ett arbete åt mig, såsom en kroppsarbetare, vilken är sysselsatt för min räkning, men även en läkare, som jag anlitar på s. k. årsackord. Och jag avlönar även den arbetare, som arbetar för mig icke blott pr timme, dag, vecka, månad eller år,

 

    ¹I avseende å stadgandenas tolkning må särskilt hänvisas till TORSTEN GEDDAS innehållsrika och överskådliga Kommentar till 17 kap. Handelsbalken, Göteborg 1933.

utan också den, som utfår sin ersättning efter s. k. ackord. Men jag avlönar ej byggmästaren, som åt mig utför en reparation eller river ned en kakelugn, däremot den arbetare, som jag vidtalat att själv utföra detta arbete, även om ersättningen utgår, icke efter tidsberäkning, utan för arbetet i dess helhet med ett fixt belopp. Skräddaren, som syr en kostym åt mig, får därför betalning, men ej avlöning, hemsömmerskan åter får sin lön per dag eller timme.
    Enligt lagen skola nu dessa olika slag av ersättning tillkomma resp. »betjänter och tjänstehjon» samt »annan arbetare». Det bör med några ord erinras om betydelsen av de numera strängt föråldrade begreppen »betjänter och tjänstehjon», å ena sidan, och det modernare »annan arbetare», å den andra. Vad än ursprungligen »betjänter» må hava betytt, är det för den nuvarande uppfattningen ett grumligt begrepp. »Tjänstehjon» är en numera med tjänstehjonsstadgans upphävande försvunnen beteckning och kan efter modern åskådning icke rubriceras annat än som den, vilken är mera nära knuten till husbonden, såsom ett hembiträde, en betjänt, en chaufför o. dyl., måhända även den, vilken innehar en lägre, men för längre tid bestämd tjänst hos arbetsgivaren och åtnjuter lön, ej för timme eller dag, utan per längre tidsenhet, såsom en vanlig statare. Vid sidan härav blir »annan arbetare» var och en, som ställer sin arbetskraft mera tillfälligt till annans förfogande mot dagspenning eller avlöning. Men hör icke även hit den, vilken förr betecknades som »betjänt»? Troligen ej, då den lön, för vilken han är förmånsberättigad, beräknas på annat sätt än för »annan arbetare». »Betjänter» i motsats mot »annan arbetare» skulle då betyda dem, som vore mera fast avlönade, vare sig på grund av anställningens karaktär eller eljest, och i motsats mot »tjänstehjon» hade en ansvarsfullare ställning. Vart skall då exempelvis en nutida ladugårdsförman med årslön hänföras? Är han »betjänt» eller »annan arbetare»? Måhända hänförlig närmast till gruppen »betjänter». Är det tjänstens karaktär eller avlöningens form, som bestämmer skillnaden? I huvudsak torde det förhålla sig så, att bägge dessa grunder bliva normerande, så att till »betjänter» bliva att hänföra de, som innehava en mera fast anställning av högre karaktär än »tjänstehjon» och regelmässigt betalas icke pr timme eller dag utan pr längre tidsenhet, vecka, månad eller år. »Annan arbetare» blir den, som enligt vad ovan

sagts är varken »betjänt» eller »tjänstehjon», men utför sitt mera tillfälliga arbete för arbetsgivarens räkning mot dagspenning eller annan liknande ersättning, pr timme o. dyl. Då blir emellertid stataren, som har årslön, ej »arbetare», utan snarast »tjänstehjon», under det att den timavlönade trädgårdsarbetaren blir »arbetare», måhända dock, om han efter avtal har mera fast anställning med uppsägningstid, »tjänstehjon».
    Så framträda med en viss säkerhet de olika slagen av ersättning för utfört arbete och kunna inordnas under de av lagen uppställda begreppen lön, dagspenning eller avlöning, hänförande sig till olika kategorier icke lika säkert bestämbara ersättningstagare. Huru har nu rättsskipningen i förevarande hänseende behandlat dessa olika lönefordringar?
    Fäster man sig härvid först vid kategorien »betjänter», anställda av högre och fastare karaktär, är det klart, att handens och hjärnans arbetare blivit ställda lika. Om man också tidigare närmast haft den förra kategorien i tankarna, är det numera ingen tvekan, att även den senare kategorien äger förmånsrätten i fråga. Sålunda förklarades redan 1877 (NJA s. 225) Rosenberg, som enligt avtal biträtt Mattsson med bokföring i och för hans handelsrörelse mot utfäst betalning av 2,000 kr. för år, äga »åtnjuta den rätt, som uti 17 kap. 4 § handelsbalken betjänte och tjänstehjon tillförsäkrades» för sin lönefordran, såvitt den belöpte på sista året före början av Mattssons konkurs. Hade däremot blott tillfälligt uppdrag givits att avsluta böckerna för ett visst år och ett fixt ersättningsbelopp därför avtalats med bokföraren, är det tveksammare om han fått njuta förmånsrätt för beloppet. Om han åter haft en mera fast anställning att år efter år återkomma och avsluta böckerna, torde hans utsikt att hava fått förmånsrätt för sin arbetsersättning varit starkare, naturligtvis blott i den mån den avsett lön för sista året före konkursens början. En av bolagsstämma utsedd revisor förvägrades åter 1904 (NJA s. 503) förmånsrätt för det honom tillerkända arvode. Och på samma sätt lär arvode åt ledamot av bolags styrelse vara att bedöma. Däremot har en verkställande direktör redan 1897 (NJA s. 170) erhållit förmånsrätt för avtalad lön. Och 1915 (NJA s. 295) har en ledamot av ett bolags styrelse, vilken tillika varit dess verkställande direktör, men åtnjutit lön som sådan blott ur det arvode bolagsstämman anslagit till hela styrelsen, förklarats berättigad till förmånsrätt för sålunda be-

stämd lön i vad den belöpte å sista året före konkursens början. Handelsresande har, även för garanterad provision, 1922 (NJA s. 147) erhållit förmånsrätt, likaså samma år (NJA s. 169) affärsförmedlare och resande med fast månadslön, som ej blivit från sin anställning uppsagd, till anställningstidens utgång för lön i vad den belöpte å sista året före konkursens början. Skådespelare har år 1900 (NJA s. 282) förvägrats förmånsrätt för sin lönefordran i teaterdirektörens konkurs, men 1928 (NJA s. 162) har uppfattningen förändrats, så att förmånsrätt i vanlig ordning som för lön tillerkändes skådespelare, musiker, dansöser, statister m.fl. dylika. Man kan emellertid hysa tvekan, om detta är att anse som en förändring i rättsuppfattningen. Skulle icke vid 1928 års fall tvisten hänskjutits till H. D. in pleno, om man funnit den senare meningen avvika från den rättsgrundsats, som fastslagits genom 1900 års dom? Måhända har man funnit att avgöranden, som träffats under tiden i andra liknande fall och redan de avvikit från 1900 års dom, inlett en ny rättsuppfattning.
    Av den nu i korthet lämnade redogörelsen för ett flertal domar framgår, huru rättsuppfattningen ställt sig i olika fall. Att därmed är fastslaget bl. a., att även ersättningen för det intellektuella arbetet blir prioriterad, är klart. Det är också tydligt, att dessa ersättningstagare hänföras till rubriken »betjänter» med därav följande rätt i fråga om storleken av den lön, som förenas med förmånsrätt. I fråga härom blir den tid avgörande, för vilken lönen avses. Och härmed måste närmast menas den före konkursens början tillbaka liggande tiden. Emellertid har en särskild mera egenartad praxis härvid kommit i tillämpning.
    Flera stadganden i konkurslagen giva vid handen, att fordringarna å gäldenären icke utan vidare förfalla med konkursen. Att här närmare ingå på denna fråga och dess innebörd skulle emellertid föra för långt. Kontraktsförhållanden av olika slag bliva ock bestående, även om här och var regler givits om rätt till uppsägning vid konkurs, t .ex. vid arrende och hyra. I fråga om tjänsteavtal saknas uttryckliga bestämmelser, varför lönen ansetts böra med förmånsrätt utgå för hela avtalstiden, om uppsägning ej skett och den anställde fullgjort sin tjänst. Men det har ansetts ligga i konkursförvaltningens befogenhet och i viss mån skyldighet att med hänsyn till konkursens uppgift att utgöra en generaluppgörelse i fråga om gäldenärens engagemang

verkställa uppsägning av löpande sådana avtal. Därvid hava i praxis utbildat sig vissa normer om den uppsägningstid, som bör tillkomma olika slag av anställda, och de hava ock i konkursen tillagts förmånsrätt för lön allt intill uppsägningstidens utgång (se härom NJA 1908 s. 329, 1914 s. 244 och 1922 s. 328). Den utsträckning av förmånsrätten, som härmed fastslagits, är i vissmån förklarlig. När den anställde genom uppsägningen tvingas att lämna sin tjänst, icke blott före avtalstidens utgång, utan t. o.m. efter kortare uppsägningstid än avtalet stipulerat, bör han i förmånsrätten för lön under uppsägningstiden hava en ersättning för den i förtid mistade anställningen. Ifrågavarande utsträckning, föranledd av uppsägning, torde egentligen avse de till kategorien »betjänter» hänförliga anställde.
    Ovan lämnade framställning för den i rättspraxis tillämpade uppfattning har rört sig med sådana anställda, som ej varit hänförliga till »arbetare». Som redan antytts, synes emellertid gränsen mellan dessa, å ena sidan, samt »betjänter och tjänstehjon», särskilt de senare, å den andra, ej vara klar. Innan denna och vissa andra osäkra frågor ytterligare beröras, skall med några ord omnämnas några spörsmål i fråga om »arbetarens» förmånsrätt för sin avlöning.
    Att ackordsättningar och väntetidslöner m. fl. dyl. i den moderna arbetsrätten förekommande avlöningsformer erhålla förmånsrätt, där de ej stått inne längre än den bestämda tiden av sex månader efter förfallodagen, torde nog vara visst. Men i vad mån arbetslön för viss arbetsprestation tillägges förmånsrätt är tveksammare. Emellertid har i vissa fall sådan förmånsrätt erkänts; så 1923 (NJA s. 175) åt den, som åtagit sig timmerutdrivning mot viss ersättning för kubikfot, och 1924 (NJA s. 54) åt den., som utfört skogsavverkning efter viss ersättning pr kubikfot, för innestående ersättning. Däremot har den 1924 (NJA s. 432) förvägrats den, som med andras arbetsbiträde och efter närmare anvisningar och kontroll efter kontrakt upphuggit ved till kolning samt framkört och kolat veden, allt mot betalning pr läst. 1929 (NJA s. 634) har även förmånsrätt avvisats för den som efter visst pris pr kvm. yta utfört gipsrörningsarbete till ett husbygge och därvid bestått erforderligt material.
    Även i fråga om vanlig arbetslön synes ingen anledning finnas att göra åtskillnad på ersättning för fysiskt och intellektuellt arbete, om det naturligt nog också här blir ett relativt begränsat

antal fall, som kunna klart hänföras till den senare arten av arbete.
    Förut har blivit antytt, huru gränsen mellan olika kategorier anställda är svävande. Om den ock i stort sett måste anses klar, kvarstår dock ovisshet nog, ej blott till osäkerhet för vederbörande löntagare själva, som därav närmast beröras, utan även för andra borgenärer, vilka för sina fordringar träffas av oväntade reduceringar genom prioriterad utdelning för lönefordringar, för vilka förmånsrätt icke kunnat skäligen beräknas. När det t.ex. måste anses oklart, vart huvudparten av lantarbetare äro att hänföra, om de skola räknas till »tjänstehjon» med vidsträcktare förmånsrätt eller till »arbetare» med mera begränsad, är detta redan en allvarlig ovisshet ur båda de nyss angivna synpunkterna. Det är ock ur rättvisans synpunkt i fråga om vederbörande löntagare själva icke tilltalande, att den, vilken utfört ett arbete av enahanda beskaffenhet som en annan, men har sin lön bestämd pr timme eller dag, kan riskera att erhålla sämre ställning än den, som har lönen reglerad pr vecka, månad eller år.
    Beträffande den frågan, om en löntagare för sin lön överhuvud har förmånsrätt, har väl så småningom rättsskipningen angivit relativt säkra hållpunkter, men nog måste det inom ett såväl för kreditväsendet i allmänhet som för vederbörande löntagare i synnerhet så betydelsefullt område som detta betecknas som en brist, att man här ännu rör sig med så föråldrade termer som »betjänter och tjänstehjon». Kvar står alltjämt Nehrmans ovan citerade pregnanta uttryck beträffande förmånsrättsordningen i allmänhet, hurusom det är »högst nödigt att förstå, hwad om thenna förmon i Lag och Förordningar stadgas».
    Det synes påtagligt, att de förtydliganden och förändrade avvägningar mellan olika löntagares rättsliga ställning, som här skulle kunna vara påkallade, först kunna rationellt utföras i samband med en ny lagstiftning, som reglerar arbetsavtalet överhuvud. Men det är åtminstone tillsvidare föga utsikt, att detta viktiga område blir föremål för en modern legislativ behandling hos oss.