REVISION AV RÄTTEGÅNGSBALKEN.

 

TAL DEN 13 DECEMBER 1934

 

AV

 

PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.

 

    1734 års lag var också på rättegångsväsendets område i viktiga delar en kodifikation av den praxis, som uppvuxit på landslagens grund. I många riktningar sökte lagstiftarna dock att uppnå förbättringar och avpassa lagen efter sin tids krav. Man var sålunda väl medveten därom, att den äldre svenska ordningens muntlighet och omedelbarhet i rättegången börjat undanträngas av en tyngande skriftlighet, vilken förde en utdragen långsamhet med sig i sina spår. Från flera håll uttalades misstro mot de medel, som den nya lagen anvisade för att råda bot på dessa brister.En av de mest framträdande kritikerna av lagen på denna punktvar den kände häradshövdingen i Uppland Peter Abrahamsson.
    Tyvärr gav utvecklingen ganska snart rätt åt pessimisterna. Redan under senare delen av 1700-talet funnos åtgärder nödvändiga i detta hänseende. Och med mått och steg i liten skala har man därefter sökt råda bot på missförhållandena. Men dessa medel ha ingalunda varit tillräckliga. I den dag som är äro överinstanserna så gott som fullständigt tillslutna för annan förbindelse med parter och andra som kunna ge upplysning i ett mål, än den, som sker i den skriftliga uppteckningens eller det skriftliga meddelandets former. Att en överinstans själv hör en part, en tilltalad eller ett vittne förekommer ytterst sällan. En sådan ordning i överrätterna har helt naturligt icke kunnat lämna rättegången i underrätterna helt oberörd utan har måst påverka denna, om ock motståndskraften mot skriftligheten där, alldeles särskilt vid de folkligaste av de svenska domstolarna, häradsrätterna, varit anmärkningsvärt stark.
    Strävandena att gjuta nytt liv i muntligheten i rättegångs-

 

väsendet ha hos oss vilat ej blott på traditionerna från vår äldre inhemska rättegångsordning, de ha hämtat krafter också från andra håll. De i väsentliga punkter från England och Frankrike kommande nya idéer, delvis fanfarer från den franska revolutionen, höjda i frihetens namn, vilka idéer från 1800-talets början så småningom ompräglade den europeiska kontinentens rättegångsordningar, dessa idéer hunno också vårt land och ledde de stort anlagda reformarbeten, som under 1800-talet i flera olika repriser försiggingo i Sverige, men som kommo att avsätta resultat i lagstiftningen, som endast föga motsvarade ansatserna.
    Det är i anslutning till dessa 1800-talets strävanden som det nu aktuella reformarbetet på rättegångsväsendets område år 1911 upptogs och efter ett av 1931 års riksdag fattat principbeslut om de allmänna grunderna för en omfattande rättegångsreform nu försiggår i form av utarbetande av fullständig lagtext i enlighet med de av riksdagen antagna principerna.
    Kärnpunkten i reformen bildar alltjämt uppgiften att bereda domstolarna en säkrare, fylligare och mångsidigare grund för målens prövning genom att sätta dem i omedelbar beröring med parter och vittnen och låta dem döma på grund av vad de sålunda erfarit. Det är vad som kallas för muntlighet och omedelbarhet i processen. Detta är ingen främmande teori, som påpressas det inhemska rättegångsväsendet; muntligheten som princip är blott en abstraktion av regler, som i viss riktning anses garantera den största säkerheten i domstolarnas verksamhet. En muntlig och omedelbar process möjliggör i sin ordning också viktiga förbättringar i andra hänseenden. Den bereder väg för den fria bevisprövningen och den fria bevisföringen, d. v. s. för att alla upplysningskällor skola kunna anlitas för ett måls utredning och icke blott sådana, som av lagen i förväg efter vissa schabloner ha godkänts såsom fullt pålitliga.
    För rättegången i härads- och rådhusrätterna erfordras icke så genomgripande ändringar för att genomföra dessa nya grundsatser. Den viktigaste uppgiften där är att förhindra de nu så vanliga, så missbrukade och på grund av det skriftliga grundlaget för domen ur säkerhetssynpunkt så farligt ofarliga uppskoven med målens handläggning och i stället kräva koncentration till ett sammanhang av allt material, som skall bedömas. Medlet framför andra för uppnåendet härav är den effektiva

 

förberedelsen av varje mål, innan detta tages upp till den huvudförhandling, på grund varav domstolen skall döma.
    För överrätterna måste det däremot vara fråga om en vida mera genomgripande förändring i arbetssätt. Också där måste rättegången ordnas så, att, åtminstone om man vill lämna åt överrätten en obegränsad frihet att i hela dess vidd bedöma ett mål, som förts dit, det finnes en praktiskt genomförbar möjlighet till muntlig förhandling. Det innebär, att dörrarna också till dessa domstolar måste öppnas, att parterna också där skola kunna komma till förhandling i målet, att en tilltalad, innan han blir dömd, också där skall kunna bli hörd, att vittnen skola kunna höras också där o. s. v. Med ett ord — att överrätterna icke skola behöva av protokollen vara stängda från att inhämta upplysningar direkt från dem, som ha den bästa kännedomen om vad som hänt i målet. Vid detta önskemålsrealiserande möta praktiska svårigheter, avstånd, kostnader, besvär. De väsentligaste av dessa svårigheter måste för hovrätternas del övervinnas därigenom, att domstolarna i andra instans göras lättare tillgängliga för allmänheten än vad den nuvarande hovrättsorganisationen medger. För högsta domstolens del måste andra vägar sökas.

 

    En rättegångsordning på dessa grunder sätter sig samma uppgift före som nu, att skapa möjligheter för domstolarna att skipa rätt, men den vill öka utvägarna för dem att träffa det rätta, icke genom att påverka den sidan av domareuppgiften, åt vilken Karl XIV Johan gav ett så pregnant uttryck i sitt tal vid instiftandet av Skånska hovrätten i de till de nya hovrättsdomarena riktade orden: »I tolkare av lagen, varen opartiske som hon». Men genom att vidga källorna för upplysning om vad som är sant i ett mål och bereda domarena tillgång till dessa källor själva. En sådan rättegångsordning ställer högre krav på domarepersonligheterna, men den gör också domareuppgiften rikare, naturligare och mänskligare.