Domsagoanslaget och notariernas tingssittning. Vid Föreningen Sveriges häradshövdingars årsmöte d. 8 okt. 1932 diskuterades bl. a. detta ämne: Huru bör granskningsnämndens krav på nedsättning av domsagoanslaget med 75,000 kr. genomföras? Kunna samtidigt åtgärder vidtagas för ett successivt inrättande av sekreteraretjänster i domsagorna enligt processreformens grundlinjer? (Jfr notis nedan s. 594.) Till grund för diskussionen låg en på förhand till samtliga häradshövdingar utsänd, av hovrättsassessorn ÅKE BRAUNSTEIN författad promemoria av följande lydelse:
    Inom justitiedepartementet pågår för närvarande arbete med en revision av domsagostadgan. Till utgångspunkt för revisionen ha tagits de riktlinjer, som i propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform uppdragits för en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de olika befattningshavarna å domsagas kansli. Enligt ett preliminärt utkast till ändringar i domsagostadgan skulle hållandet av de allmänna tingssammanträdena regelmässigt åvila häradshövdingen. För tid, varunder sådant sammanträde eller sammanträde för tings avslutande infaller, skulle därför ledighet för åtnjutande av semester icke ifrågakomma och ledighet för ombesörjande av enskilda angelägenheter allenast beviljas, då synnerliga skäl därtill funnes. I övrigt skulle — bortsett från vissa undantagsfall — ledighet från ordförandeskap i häradsrätten vid behandling av andra mål och ärenden än sådana av mindre vikt liksom ock från ordförandeskap i synerätt eller ägodelningsrätt endast ifrågakomma på grund av laga förfall. För det ökade arbete, som härigenom komme att åvila häradshövdingen, skulle han på skilda sätt erhålla kompensation. Sålunda skulle han i större omfattning än vad nu är fallet befrias från handläggning av enklare mål och ärenden. Vidare skulle lättnad i arbetsbördan beredas honom genom befrielse från det ofta tidsödande arbete, som uppsättandet av häradsrättens dombok och övriga protokoll i av honom handlagda mål och ärenden innebär. Detta arbete skulle i regel ombesörjas av en i domsagan anställd sekreterare med en utbildning, motsvarande den nuvarande biträdande domarens. Emellertid skulle även i domsagan anställd notarie, som under mera avsevärd tid erhållit utbildning å domarkansli, kunna efter häradshövdingens förordnande utföra arbetet med domboks- och protokollsskrivning. 1 domsaga med sekreterare skulle alltså häradshövdingen på sätt han funne lämpligt kunna fördela ifrågavarande arbete mellan sekreteraren, å ena, samt en eller två notarier, å andra sidan. I domsaga, där sekreterare icke funnes, skulle arbetet helt eller delvis kunna uppdragas åt en eller två notarier. Den som uppsatte dombok eller protokoll skulle jämväl ha att uppsätta och kontrasignera samt för häradshövdingen till granskning och underskrift framlägga ifrågakommande skrivelser, kungörelser och dylikt. — Åt sekreterare skulle vidare uppdragas handläggningen av inskrivningsärenden ävensom arbetet med utfärdande av gravationsbevis genom sekreterarens förordnande till inskrivningsdomare. I viss omfattning skulle sekreteraren även kunna förordnas att vid allmänt tingssammanträde tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätten. Han skulle givetvis därjämte, i den mån hans övriga åligganden det medgåve, biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål.
    I utkastet har man för bestämmandet av arvode åt sekreterare icke tagit till förebild de för närvarande för närmast motsvarande befattningshavare, biträdande

 

domare, gällande avlöningsstadgandena, utan andra principer ha vunnit tillämpning. Dels har hänsyn tagits till ett redan för åtskilliga år sedan första gången framfört önskemål, nämligen att den, som efter erhållet första fiskalsförordnande i hovrätt tages i anspråk för fortsatt tjänstgöring, bör åtnjuta samma avlöningsförmåner, vare sig tjänstgöringen blir förlagd till hovrätt eller till underdomstol å landet. Dels har även i utkastet beaktats ett av samtliga hovrätter förordat system för de t. f. och de biträdande hovrättsfiskalernas avlönande, innebärande att dessa befattningshavare skulle sammanföras till en enhetlig fiskalstjänst, uppdelad i två löneklasser med arvoden, motsvarande de för närvarande till de biträdande respektive de t. f. fiskalerna utgående, därvid uppflyttning från den lägre till den högre löneklassen skulle ske efter viss tids, förslagsvis ett års, tjänstgöring i den lägre löneklassen. Med tillämpning av de båda nu antydda principerna har i utkastet beträffande arvode åt sekreterare föreslagits, att sådant skall utgå till en början enligt 15:e och sedermera, efter ett års tjänstgöring, enligt 21:a löneklassen, avdelning B, av löneplanen i 1921 års avlöningsreglemente, därvid för uppflyttning till den högre löneklassen den tid, vederbörande efter första fiskalsförordnandet kan hava fullgjort viss närmare angiven tjänstgöring i hovrätt, häradsrätt eller rådhusrätt, må räknas likvärdig med tiden för tjänstgöring såsom sekreterare. — Detta avlöningssystem skulle, jämfört med det nu tillämpade systemet för avlönandet av biträdande domare, medföra en arvodessänkning under det första året, som förordnande innehades, i det att ett arvode enligt löneklassen B 15 med dyrtidstillägg jämlikt bestämmelserna för nyreglerat verk är lägre än ett arvode efter 4,000 kronor om året med dyrtidstillägg jämlikt bestämmelserna för oreglerat verk. Däremot skulle det föreslagna avlöningssystemet efter ett års förordnande medföra en ganska avsevärd arvodeshöjning, enär arvode enligt löneklassen B 21 utgår med lägst 5,160 kronor och högst 6,420 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg. Denna höjning av de äldre sekreterarnas arvoden synes i hög grad motiverad, i det att upphörandet av utnämningarna till vice häradshövding föranlett och alltjämt föranleder en högst avsevärd nedgång i kostnaderna för avlönandet av de äldre innehavarna av biträdande domarförordnande. I själva verket lär den belastning, som på denna punkt skulle ske av domsagoanslaget, icke uppgå till högre belopp än den besparing, som ägt rum och successivt äger rum genom vice häradshövdingarnas avgång från biträdande domarbefattningarna.
    Anslaget till bestridande av kostnaderna för domsagornas förvaltning är för närvarande i riksstaten upptaget till ett belopp av 550,000 kronor. Av anslaget bestridas framför allt arvoden till biträdande domare samt förste och andre notarier vid domsagorna. Huruvida för framtiden ett anslagsbelopp av nämnd storlek kan påräknas, synes ovisst. Den granskningsnämnd, som i april i år tillsattes för att med hänsyn till det svåra statsfinansiella läget verkställa undersökningar rörande förefintliga möjligheter till besparingar och minskningar i statens utgifter, har nämligen i sin P. M. angående besparingsmöjligheter å andra huvudtiteln förklarat sig anse det vara ett befogat krav, att utgifterna för domsagornas förvaltning avsevärt nedbringades, samt räknat med att ifrågavarande anslag skulle kunna minskas med minst 75,000 kronor. Till frågan huruledes den erforderliga utgiftsminskningen borde åvägabringas, har nämnden icke funnit sig böra fatta någon ståndpunkt, men nämnden har

 

framhållit, att ett nedbringande av utgifterna läte sig göras på olika vägar, främst antingen genom att nedbringa antalet biträdande domare och avlönade notarier eller genom nedsättande av dessa befattningshavares arvoden.
    Därest ett nedskärande av ifrågavarande anslag är ofrånkomligt, synas emellertid de av nämnden anvisade vägarna icke lämpligen kunna följas. Att minska antalet biträdande domare skulle stå i rak strid med den utveckling i fråga om domsagornas förvaltning, vilken framstår såsom önskvärd och vilken jämväl kommer till uttryck i det tidigare omnämnda preliminära utkastet till ändringar i domsagostadgan genom utkastets bestämmelser om anställande av sekreterare. En minskning av antalet notarieplatser i domsagorna torde ej heller kunna ifrågakomma — detta. antal lär för visso svara mot det förefintliga behovet. Än vidare måste de arvoden, som för närvarande utgå till biträdande domare och notarier, anses så knappt tillmätta, att det torde vara uteslutet att härvidlag göra några sänkningar, såvitt själva arvodesbeloppen angår.
    I fråga om notariearvodena synes emellertid på annat sätt en möjlighet att åstadkomma besparing å domsagoanslaget erbjuda sig. I gällande domsagostadga är andre notaries rätt till arvode anknuten till hans förordnande, oberoende av förutgången tjänstgöring i domsaga. Ofta beror det på en slump, om ett rättsbildat domsagebiträde tidigare eller senare når fram till förordnande såsom andre notarie och därmed till åtnjutande av arvode. I större domsagor med ett flertal rättsbildade biträden få dessa i allmänhet under avsevärd tid vänta på att uppnå avlönad anställning, medan i mindre domsagor med färre biträden väntetiden brukar vara väsentligt kortare och stundom kan helt undvikas. Likaledes är ofta slumpen avgörande för frågan om längden av den tid, inom vilken andre notarie ernår förordnande såsom förste notarie med ty åtföljande högre arvode. En rättvis likformighet på detta område, förenad med en icke obetydlig besparing, skulle kunna åvägabringas därigenom, att man såsom regel uppställde, att domsagenotarie för att komma i åtnjutande av arvode skulle hava tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding under minst ett år samt att förste notaries rätt till det för närvarande till sådan befattningshavare utgående arvodet skulle vara beroende av ytterligare ett års tjänstgöring å domarkansli. Uppställandet av en regel med angivet innehåll har även från hovrätternas sida förordats i deras yttranden över granskningsnämndens förslag i denna del. Enligt gjorda beräkningar skulle, därest regeln tillämpats under budgetåret 1932—1933, en besparing hava uppkommit å cirka 40,000 kronor.
    För den händelse domsagostadgan bleve ändrad i enlighet med vad som föreslås i det tidigare omnämnda preliminära utkastet, skulle detta även komma att i visst avseende medföra en minskning av utgifterna för domsagornas förvaltning. Enär häradshövdingen då regelmässigt själv skulle hålla de allmänna tingssammanträdena i domsagan, skulle allenast i särskilda undantagsfall behov av vikarie från hovrätten med fiskalskompetens uppstå. I övrigt skulle i domsagan anställd befattningshavare komma att förordnas till vikarie för häradshövding. Då sådan vikarie ej åtnjuter särskilt vikariatsarvode utan bibehålles vid sitt vanliga arvode, skulle besparing uppkomma med avseende å de nu utgående, förhöjda arvodena till sådan vikarie för häradshövding som uppehållit befattning såsom fiskal i hovrätt. Att till beloppet fixera den besparing, som på detta sätt skulle ernås, låter sig givetvis icke göra.

 

    Om ytterligare besparing å domsagoanslaget nödvändigtvis måste göras, torde detta icke kunna ske på annat sätt än att det stadgas ökad bidragsskyldighet från häradshövdingarnas sida till den rättsbildade kanslipersonalens avlönande. I sådant hänseende har av samtliga hovrätter i deras yttranden över granskningsnämndens förslag till nedbringande av domsagoanslaget ifrågasatts, att häradshövding, som önskade tillgodonjuta förmånen av biträdande domare, tillförbundes att i någon utsträckning lämna bidrag till dennes avlönande. Därest dylik bidragsskyldighet — såsom av Svea hovrätt föreslagits — bestämdes till ett belopp av 1,200 kronor för år, skulle domsagoanslaget härigenom kunna nedbringas med ytterligare omkring 20,000 kronor.
    Då någon besparing utöver vad nu angivits icke synes möjlig att åvägabringa, torde den av granskningsnämnden föreslagna nedskärningen å 75,000 kronor icke kunna åstadkommas. Vid sådant förhållande får det måhända anses utsiktslöst att för nästkommande budgetår genomföra den förstärkning av domsagornas arbetskrafter, som åsyftas i det förut berörda utkastet till ändringar i domsagostadgan. Emellertid synes detta icke böra utgöra något hinder för att redan nu i författningstexten införa de bestämmelser, som utkastet innefattar. Detta skulle innebära, att i de domsagor, där f. n. biträdande domare finnas förordnade, i stället anställdes sekreterare, vilkas avlönande delvis skulle bekostas av häradshövdingarna. Genom denna anordning skulle ock underlättas möjligheten att — efter hand som den ekonomiska situationen förbättras — så småningom förse ett allt större antal domsagor med sekreterare.