GÖSTA EBERSTEIN. Immateriellt rättsskydd. Några aktuellaspörsmål. Sthm 1927. Norstedt. 151 s. Kr. 6.00.
Av de fem uppsatser, som sammanförts i detta arbete, hava detre förut publicerats. Så är fallet med "Nyare strömningar på det immateriella rättsskyddets område", "Om den rättsliga grunden för patentskyddet" och "Några ord om den s. k. vetenskapliga äganderätten". Såsom förf. meddelar i sitt förord, har den förstnämnda uppsatsen underkastats en viss revidering med anledning av den nya finska lagen d. 3 juni 1927 om upphovsmannarätt till alster avandlig verksamhet. Arbetet innehåller vidare de två nya uppsatserna "Författarrätten och rätten till radioutsändning" samt "Om firma, namn och varumärke".
Förf. framhåller i början av den första uppsatsen, "Nyare strömningar" etc., att det immateriella rättsskyddets område i viss mån för den juridiske forskaren erbjuder den lockelse, som knyter sig till fräschören hos jungfrulig mark. I vissa delar äger det antydda rättsområdet också en särskild dragningskraft därutinnan att här är fråga om en andens rätt, vars kamp mot den materiella yttervärlden är ett ledande motiv i utvecklingen. Förvisso är det för vetenskapen en lockande och värdig uppgift att utforska och klarlägga denna utveckling och dess resultat och att tillbörligen främja nya vinningar för rättsskyddet.
Det är en självklar sak, att den objektiva rätten står i intimaste beroende av den materiella kulturens status. Att tekniken trycktsitt mäktiga och djupa insegel på närvarande tid, därom kan ocklagboken förtälja. Bär författarrättens eller uppfinnarrättens historia vittnesbörd om en intressemotsättning mellan den skapande anden och den materiella yttervärlden, så förlänar å andra sidan tekniken betingelser eller impulser åt rättsskyddet ifråga. Boktryckerikonsten skapade andra förutsättningar för en författarrätt än en reproduktion med penna eller stilus kunde erbjuda; och uppfinnarskyddet står ju i närmaste relation till teknikens värld. Nya tekniska inventioner hava i vår tid påkallat beaktande från författarrättens synpunkt. Så fonografen och grammofonen, kinematografien och på sistone radioutsändningen.
I den ena av de nytillkomna uppsatserna lämnar prof. Ebersteinen klargörande utredning av författarskyddets ställning till radioutsändningen. I radioutsändningen erbjuder tekniken ett plus åt auktorskyddets praktiska räckvidd. Två andra av uppsatserna, "Nyare strömningar" etc. och "Några ord om den s. k. vetenskapliga äganderätten", äro ägnade åt den tendens till nya landvinningar, som under senaste tiden i åtskilliga hänseenden kommit till uttryck för auktorrätternas vidkommande. Liksom författaren, konstnären, uppfinnaren
har en ensamrätt beträffande sin produktion, har framförts tanken på att forskaren bör åtnjuta ett analogt skydd för sin vetenskapligaupptäckt. Denna tanke och dess praktiska realisationsmöjligheter utgöra ämnet för den ena av de två nyssnämnda uppsatserna. Uppsatsen har förut publicerats i Sv. J. T. 1925 för att med hänsyn till kommande diskussion vid trettonde nordiska juristmötet bereda en orientering. I uppsatsen "Nyare strömningar" etc. behandlar förf. bl. a. "le droit de suite" för konstnären, en intressant och betecknande företeelse i nyaste tidens lagstiftningsarbete på auktorrättens område. För samtliga uppsatserna i det föreliggande arbetet gäller i hög grad att de, såsom förf. i en underrubrik angiver, sysselsätta sig med aktuella spörsmål.
Aktualiteten, helst när den föreligger i så hög grad som här är fallet, är i och för sig en tilldragande egenskap hos en författares verk. Och på grund av det föreliggande arbetets s. a. s. inre förtjänster riskerar den, som lockas av aktualiteten, icke att erfara någon besvikelse. Enligt sitt förord har förf. i första hand avsett att tillgodose den juridiska undervisningens behov. Men icke blott juris studerande, utan överhuvud envar, som intresserar sig för de ifrågavarande rättsområdena, har all anledning att taga del av arbetet. Förf:s framställning är särdeles belysande för de behandlade ämnena. Hans resonemang har en välgörande prägel av vederhäftighet och omdömesgillhet, vilka goda egenskaper icke minst göra sig gällande, då förf., såsom här i vidsträckt måtto är fallet, har att skärskåda nya uppslag inom lagstiftningen. Då härtill kommer att framställningens yttre form är klar och lättflytande, kan arbetet med fog sägas erbjuda en både instruktiv och behaglig läsning.
Då det föreliggande arbetet hänför sig till rättsområden, som i mycket bära prägel av vardande och av tidens oro, är det en naturlig sak, att framställningen erbjuder rikt tillfälle till diskussion. Det intresse jag hyser och pliktenligt bör hysa för de ämnen, med vilkaförf. sysslar, föranleder mig att till ett par punkter anknyta några reflexioner.
I uppsatsen "Om den rättsliga grunden för patentskyddet" vänder sig förf. emot patentlagstiftningskommitténs ståndpunkt, då den i motiven till 1919 års förslag till patentlag anser sig kunna betrakta patentskyddet som "en ersättning, som staten tillerkänner uppfinnaren, under villkor att denne låter sin uppfinning offentliggöras och ställer densamma efter patenttidens utlöpande till allmänhetens fria förfogande". I samma uppsats framhåller förf., huruledes en väsentlig skillnad mellan å ena sidan författar- och konstnärsrätten och å andra sidan patenträtten är att söka i det mer eller mindre intima förhållande, som föreligger mellan skapelsen och auktor — uttrycket auktor alltså fattat i vidsträckt mening, inbegripande även uppfinnaren —, i det att författarens och konstnärens verk bära prägel av auktorspersonlighet, medan detta icke, eller åtminstone icke i samma grad, är händelsen med uppfinningen.
Den anförda synpunkten beträffande relationen mellan verket och
auktor har otvivelaktigt intresse och betydelse. Men härvidlag förefaller mig också givas rum för den reflexionen att den motsättning, som på detta sätt uppdrages mellan författar- och konstnärsrätt åe na sidan och patenträtt å andra sidan, icke kan anses vara absolut eller genomgående. Det kan naturligen förekomma, att en författaresverk kan betraktas som ett fullödigt och karakteristiskt uttryck förhans själs patos och innehåll. Men personlighetens återspegling i författaralstret kan föreligga i mycket olika måtto både extensivt och intensivt sett. För att en skrift eller annan författarprodukt skall åtnjuta rättsskydd bör visserligen vara ett villkor att åstadkommandet av produkten innefattar åtminstone ett visst minimum av individuellt skapande. Men på detta minimum kunna icke ställas några höga fordringar; den skapande verksamheten kan sålunda in casu vara någonting i förhållande till auktors psykiska resurser synnerligen obetydligt och banalt. Såsom i detta sammanhang av intresse erinrarjag ock om den gängse uppfattningen att en författarprodukt icke behöver vara utesluten från rättsskydd, därför att auktors individuellt skapande verksamhet inskränker sig till att på visst sätt anordna eller sammanställa ett material. Å andra sidan torde kunna vara händelsen att en uppfinning — som till äventyrs kan förutsätta enalldeles speciell och högt utvecklad teknisk begåvning — är en talande exponent för en mycket väsentlig och karakteristisk sida av auktors personlighet. Det synes näppeligen heller gälla som en allmängiltig sats, att föremålet för det konstnärliga rättsskyddet på ettfullödigare eller starkare sätt än uppfinningen avspeglar auktorspersonlighet.
I 22 § av gällande patentförordning förklaras vissa särskilt angivna handlingar — vilka betraktas som intrång i patenthavarens ensamrätt —vara straffbara; jämte straff omförmäler lagrummet även vissa andra rättseffekter. 22 § 1 p. hade enligt förordningens ursprungliga avfattning d. 16 maj 1884 denna formulering: "Den, som utom i de fall, vilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan patenthavares lov inom riket till avsalu tillverkar vara eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt, därå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning till riket inför här patenterad eller efter här patenterat tillverkningssätt frambragt vara, som honom veterligen utan patenthavarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugo till och med tvåtusen kronor; ersätte ock all skada". Genom en lagändring av d. 12juni 1891 erhöll 22 § p. 1 en utförligare avfattning.1 S. 60 och f.
av det föreliggande arbetet beröres möjligheten att patentet skulle hos oss kunna anses utöver det rättsskydd, som uttryckligen sanktioneras i 22 §, bereda eo ipso ett skydd, vars kränkning medför visserligenicke straffskyldighet, men annan rättsverkan. Förf. anknyter till ettyttrande av vederbörande departementschef i k. prop. nr 51 till 1891års riksdag, enligt vilket yttrande den av departementschefen förordade ändringen av 22 §1 gick därpå ut, att "varje tillgodogörande, utomför personligt bruk, av en patenterad uppfinning utan palenthavarenslov varder förbjudet".
Det är här av intresse, att det ifrågavarande lagrummets tidigare historia motsäger tanken att patenthavarens uteslutande rätt skulle utöver den straffskyddade sfären inbegripa ett område, vars kränkning medför visserligen icke straffanspråk, men anspråk på skadestånd. Skadeståndsregeln i 22 § p. 1 härrör från 1884 års riksdags lagutskott, vilket förklarade intagandet av nämnda bestämmelse "vara av vikt för att dels tydligen utmärka att sådan ersättningsskyldighet bör den bötfällde ådömas, dels ock begränsa ersättningsskyldigheten till de i paragrafen omförmälda händelser, eller att någon, utom i de fall, vilka omnämnas i 16 och 17 §§, utan patenthavares lov inom riket till avsalu tillverkar vara eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt, därå honom veterligen patent här åtnjutes,eller till salu här i riket håller eller för försäljning till riket inför härpatenterad eller efter här patenterat tillverkningssätt frambragt vara, som honom veterligen utan patenthavarens tillstånd åstadkommits". I fortsättningen betonar utskottet yttermera, hurusom ett ingrepp i patenthavarens rättigheter icke i och för sig medför ersättningsskyldighet. För att ersättningsskyldighet skall inträda erfordras att "den skyldige vetat att ingreppet innebar en rättskränkning". Då utskottet här talar om en skadeståndspliktens begränsning till de i paragrafen omförmälda händelser, har utskottet sålunda visserligen egentligen uppmärksamheten fäst vid en motsättning, som hänför sig till det subjektiva rekvisitet hos vederbörande. Om skadeståndsplikt i likhet med straffskyldighet uteslutes, då handlandet i övrigt faller in underlagrummets beskrivning, men den ifrågavarande vetskapen saknas, torde det emellertid vara följdriktigt, att både straff och skadestånd också bortfalla i händelser, då visserligen det subjektiva rekvisitet hos vederbörande är förhanden, men förfarandet från annan synpunkt kommer utanför ramen i 22 § p. 1.
Vad angår 1891 års lagändring förefaller knappast antagligt att en ändring, som enligt sin egen formella lydelse innebär en ökning av de ingrepp i patenträtten, vilka föranleda straffskyldighet ävensomannan rättsverkan, därjämte skulle tacite medföra, att för patenthavaren yttermera tillskapades en visserligen icke straffskyddad, men på annat sätt skyddad rättssfär. Departementschefens ovan återgivna uttalande synes giva vid handen, att han för sin del hyst den upp-
fattningen att lagrummet i den föreslagna lydelsen verkligen skulle— låt vara med den reservation, som på ett särdeles påtagligt sätt innefattas i rättsskyddets territoriella anknytning till riket och i det nämnda framhävandet av vetskapen — giva en uttömmande uppräkning av sådana sätt för den patenterade uppfinningens tillgodogörande, vilka icke avse vederbörandes personliga bruk.11
Arbetets sista uppsats sysslar med ett flertal spörsmål rörande rättigheter, vilkas objekt har en individualiserande uppgift, rättigheter till firma, namn och varumärke. Förf. skärskådar innebörden av rättsskyddet för firma och behandlar olika fall av kollisioner mellan rättigheter. Framställningen klarlägger på ett intresseväckande sätt rättstillståndet på de punkter, till vilka den hänför sig. Av densamma torde ock framgå att den svenska firmarättens positiva gestaltning icke kan anses odelat tillfredsställande. Förf. utvecklar här— i anslutning till förut gjorda uttalanden i sin doktorsavhandling "Bidrag till läran om namn och firma enligt svensk rätt"; jfr ockför norsk rätt AUBERT i "Det norske Thinglysnings- og Registreringsvæsen, Tillæg til Obligationsretten" — uppfattningen att firmainnehavarens rätt måste anses, oberoende av direkta lagstadganden, eo ipso innefatta en ensamrätt att begagna firman. Vägande skältala ock för antagandet av en dylik eo-ipsorätt. Utan ett sådant antagande bliver den svenska firmarätten, sådan den i positiva lagstadganden utformats, på ett betänkligt sätt bristfällig. Men å andra sidan synes mig ofrånkomligt att en firmainnehavarens ensamrätt att begagna firman har starkt behov av direkt stöd och bestämning i positiv lagstiftning.
Albert Ernberg.