ägt eller bort äga kännedom. Härav följer ex contrario, att, sedan kungörelse ägt rum, omyndigförklaringen gäller även mot den, som eljest skulle anses vara i god tro och vilken alltså förmedelst en fiktion om genom kungörelsen förvärvad kunskap om omyndigförklaringen försättes i samma ställning, som om han varit i ond tro. Det ankommer alltså på envar att först göra sig förvissad om, att den, med vilken man inlåter sig i avtal, är myndig. Åsidosätter man detta försiktighetsmått, har man sig själv att skylla, om tillföljd av medkontrahentens omyndighet avtalet ej kan göras gällande.
I motiven till 5 kap. 8 § framhålles, att denna paragraf har avseende allenast på det fall, att omyndig utan erforderligt samtycke slutit avtal, och att densamma ej är tillämplig i det fall, att den omyndige på egen hand företagit uppsägning, förklarat sig häva ett avtal eller företagit annan ensidig rättshandling, ehuru åtgärden ifråga rätteligen ankommit på förmyndaren. Beredningen framhåller vidare, att den i tysk rätt gällande regeln att ensidig rättshandling, som omyndig företager på egen hand, blir att anse såsom rättsligen betydelselös, skall, enligt vad beredningen ansett sig kunna antaga, komma att hos oss vinna tillämpning utan stöd av uttryckligt lagstadgande. Beredningen framhåller slutligen, att frågan om verkan av omyndigs ensidiga rättshandlingar saknar större praktiskt intresse och att beredningen ansett det vara en fördel, att lagtexten ej betungades med regler i detta ämne.
Under det att alltså beredningen, låt vara ej i form av lagtext utan endast i form av motiv, löst nyssnämnda fråga, så har däremot beredningen med fullkomlig tystnad förbigått frågan om verkan därav, att ensidig rättshandling riktas gentemot omyndig, ett spörsmål, som, såvitt för författaren av dessa rader är bekant, överhuvudtaget ej berörts i svensk juridisk litteratur.
Att i regel företagandet gentemot omyndig av ensidig rättshandling, i likhet med vad som lagberedningen ansett gälla ifråga om av omyndig verkställd dylik rättshandling, bör anses ogiltig, torde vara otvivelaktigt. Om man t. ex. till en omyndig riktar ett anbud, torde intet skäl finnas för frångående av nämnda regel. Det bortses här, liksom överhuvudtaget i denna uppsats, från frågan om verkan av förmyndares efterföljande godkännande av vad som företagits av eller gentemot den omyndige.
Frågas kan emellertid med skäl, om ej billigheten kräver, att i vissa fall mot omyndig riktad ensidig rättshandling tillerkännes gillighet. Ett sådant fall synes vara, då rättshandlingen, i motsats till t. ex. ett anbud, vilket avser inledandet av ett nytt rättsförhållande, tvärtom rör sig inom ramen för ett redan bestående dylikt. Antag att annan part däri gentemot den omyndige företager en uppsägning av rättsförhållandet eller till den omyndige fullgör prestation på grund av den förre enligt rättsförhållandet åliggande skyldighet. Är i dylikt fall vederbörande i god tro, d. v. s. varken känner eller borde (med bortseende från fiktionen om att efter verkställd kun-