skulle, sedan rösterna således voro lika, till vinnande av pluralitet h. exc. Düben i detta mål höras (19/7 90) 1.
En gång kom i besvärsväg under H.D:s prövning, vem som borde räknas för den främste i rätten.
På förfrågan från R.R:n i Åbo hade HovR:n förklarat att utslagsröst skulle även i justitiemål tillkomma politieborgmästaren Sacklén såsom den där främst i rätten sitter. H.D. tillstyrkte, på besvär av justitieborgmästaren Öhrman, den ändring att justitieborgmästaren såsom ordförande i justitieärenderne må förklaras äga votum decisivum i de fall detsamma efter lag utgör beslutet (19, 25 och 26 nov. 06).
Om rätta tillämpningen av den i 23:4 givna brottmålsregeln rådde osäkerhet. Man finner t. o. m. att samma ledamot därom växlat mening.
Av 8 ledamöter bötfällde 4 till 100 dlr, 1 till 50 dlr och 3 till 10 dlr. Flertalet (5 ledamöter) ansåg att som det mellersta beloppet 50 dlr närmast kan jämkas till de 3:ne meningar, som utsatt endast 10 dlr, och dessutom enligt 23: 4 R.B. den lindrigaste mening i brottmål utgör pluralitet, så borde de ledamöters meningar, vilka ådömt 10 dlr, utgöra pluralitet. Två ledamöter 2 yttrade: enär de 4 meningar, som utsätta 100 dlr, jämväl innefatta beloppet av 50 dlr, till följe varav sistnämnde böter synas gillade av 5 meningar, som utsätta högre bestraffning än de 10 dlr vilka 3:ne meningar bestämt, tillstyrktes att på den i 23: 4 R.B. lagde grund det mellersta beloppet 50 dlr, som vinnerstyrka av både de strängaste och lindrigaste rösterne, må utgöra pluralitet (15/12 06).
I det intressanta mål, som läses i Calonius IV s. 326 f., hade av 5 ledamöter 2 befriat landskamreraren Wester från allt ansvar, 2 bötfällt och 1 dömt till föreställning. De 3 sistnämnda meningarne ansågos närmast överensstämma, och då lagen i dylike fall stadgar att den lindrigare meningen bör gälla, skulle domslutet gå ut på föreställning (27/2 98).
Motsatt utgång fick några år senare ett liknande mål. Av 7 ledamöter hade 3 frikänt, 3 bötfällt och 1 dömt till föreställning. Flertalet (däribland Ridderstolpe, som med sin röst bidragit till resultatet även i nyss anmärkta mål) tillstyrkte, med anledning av 23: 3 och 4 R. B., att i så beskaffad sak, vilken icke annorledes än av brottmåls egenskap vore att anse, de tre frikännande rösterna, såsom de där gå ut på det som lindrigast är och således till den ena röst, som blott föreställning tillstyrkt, närmast jämkas kunna, må bliva gällande samt att, såsom en följd därav, de anklagade från allt ansvar måtte varda frikände. En ledamot (Bergenhem) ansåg utslaget böra gå ut på föreställning: ehuru de ledamöters mening, som till böter dömt, vunnit i så måtto styrka att frikännelse ej vidare ägde rum, i synnerhet då även de ledamöter, som friat, ej på den grund att R. R:n skall rätteligen förfarit utan uppå andre anförde skäl stött sin mening, ansåg likväl hovrättsrådet den ledamotens mening, som dömt till föreställning, så mycket mera utgöra pluralitet som den närmast jämkade sig till deras tanke, som befriat, och dessutom ett högre ådömt ansvar jämväl måste innefatta det mindre, så att i detta mål de ledamöter som fällt till böter, då de deras mening icke utgör en bestämd pluralitet, även måste