KONKURSENS INVERKAN PÅ GÄLDENARENSRÄTTEGÅNGAR.
AV
T. F. REVISIONSSEKRETERAREN SVEN LAWSKI.
Att en person försättes i konkurs medför icke, att han förlorar sin rättshandelsförmåga, utan allenast att densamma i vissa avseenden inskränkes. Konkursen har den verkan, att gäldenären ej längre får råda över annat än den s. k. konkursfria förmögenheten och rättigheter av personlig art. När det eljest gäller att disponera över gäldenärens tillgångar, måste gäldenären låta sig representeras av sina borgenärer, utåt företrädda av gode männen och sysslomännen; är det fråga om, huruvida förpliktelse åligger gäldenären, har han att vid sidan av de enskilde borgenärerna, gode männen och sysslomännen tillvarataga boets och sina egna intressen. Bestämmelsen om vilken egendom är att hänföra till konkursmassan återfinnes i 35 § konkurslagen. Vad som icke på grund av sagda stadgande skall räknas till konkursmassan utgör tydligen den konkursfria förmögenheten. Gränsen mellan de båda förmögenhetsmassorna kan emellertid, då gäldenären är oförhindrad att träffa avtal med sitt konkursbo, genom tyst eller uttrycklig överenskommelse ändras, och nyssnämnda stadgande är därför ej ensamt avgörande för frågan, huruvida i ett visst fall förvaltningsrätten skall tillkomma gäldenären eller borgenärerna. Av det anförda följer, att av gäldenären under konkursen företagna rättshandlingar icke beröra boets rätt eller binda detsamma, medan rättshandlingar1, som företagits före konkurstillståndets inträde, hava en motsatt verkan. I det följande skola de sålunda skisserade principernas tilllämpning å gäldenären såsom part i rättegång närmare utföras. Då därvid gäldenärens rättegångar indelats i sådana, som väckts av gäldenären, och sådana, som anhängiggjorts
mot honom, bör det beaktas, att en rättegång av det förra slaget icke nödvändigtvis avser att bestämma omfånget av gäldenärens tillgångar och att omvänt det i en rättegång av det senare slaget icke behöver vara fråga om att fastslå, att en förpliktelse åligger honom.
1. Därest gäldenären före egendomsavträdet instämt talan angående rättighet, som i följd av konkursen enligt lag är att hänföra till konkursmassan, medför såsom ovan antytts konkursen ej med nödvändighet, att rättegångens fullföljande ankommer på konkursboet. Boet har alltid möjlighet att välja emellan att inträda i rättegången och att till förmån för gäldenären avstå från sin talerätt. Väljer boet den förra utvägen, måste det övertaga1 rättegången i det läge, vari denna vid konkurstillståndets inträde befann sig. De processuella dispositioner, som gäldenären kan hava gjort före konkursen, kan boet icke rubba.2 Boet vinner ej heller någon oinskränkt förfoganderätt i processen. Jämlikt 53 § konkurslagen måste gäldenären höras över förlikningsanbud, och utan hans bifall kan förlikning icke före inställelsedagen komma till stånd i mål rörande fast egendom. Även i andra fall kan han förhindra förlikning, men endast om han ställer säkerhet för vad i förlikning bjudes, vilket medför, att han får rätt att själv utföra tvisten.3 Vägrar gäldenären att biträda för-
likningen, ehuru han icke förmår ställa säkerhet, kan förlikning träffas utan hans samtycke. Enligt förenämnda stadgande skall visserligen i sådant fall, om borgenärerna så för gott finna, det tvistiga anspråket försäljas "såsom annan lös egendom å auktion", men detta uttryck torde icke innebära, att de vanliga reglerna om försäljning av lös egendom i 51 § konkurslagen icke skulle vara tillämpliga. Försäljningen bör alltså kunna ske genom avyttring under hand i form av förlikningsanbudets antagande, därest borgenärerna det besluta och rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill lämnar bifall. Lika med förlikning är naturligtvis att bedöma det fall, att boet vill gent emot gäldenärens motpart utan gottgörelse avstå från det i rättegången framställda anspråket.1 Det skulle jämväl kunna ifrågasättas, huvuvida icke över huvud taget till ett nedläggande av rättegången från konkursboets sida erfordras gäldenärens samtycke. Ett sådant nedläggande innebär ju ett definitivt frånträdande av anspråket på rättegångskostnader och kan, om till äventyrs preklusionstid börjat löpa och preklusion skulle hava inträtt, därest rättegången ej anställts, innefatta ett definitivt avstående av huvudanspråket; och till disposition av dylik art har konkursboet icke någon rätt. Borgenärerna äga icke förfoga över den avträdda egendomen för annat ändamål än att skaffa sig betalning för sina fordringar. Egendom, som icke kan i nämnda syfte utnyttjas, skall senast vid konkursens slut återställas till gäldenären. Att emellertid domstolen skulle vara berättigad att vägra att på konkursboets begäran avskriva ett av detta övertaget mål, därest icke gäldenärens medgivande
till målets nedläggande visades, torde icke utan uttrycklig bestämmelse kunna antagas. En annan sak är, att om rättegången obehörigen nedlägges, gäldenären kan vara befogad att föra ersättningstalan mot gode männen eller sysslomännen. En dylik eventualitet kan lämpligen, åtminstone från konkursboets synpunkt, avvärjas genom att boet till gäldenären avstår anspråk, som konkursförvaltningen icke finner sig kunna tillgodogöra boet.
Väljer konkursboet att till gäldenären avstå det omtvistade anspråket, äger gäldenären att utan hinder av konkursen beträffande såväl sitt huvudsakliga anspråk som sitt anspråk på kostnadsersättning fullfölja målet med samma rätt som då han ställt säkerhet för en förlikningssumma.
För att boet må bliva i tillfälle att utöva boet tillkommande valrätt samt, därest boet önskar övertaga rättegången, inställa sig vid rätten, bör domstolen lämpligen, om gode männen icke självmant låta höra av sig, uppskjuta målet med föreläggande för gäldenären att lämna konkursförvaltningen underrättelse om uppskovsbeslutet. Någon ovillkorlig skyldighet att i nämnda ordning föranstalta om konkursförvaltningens hörande torde domstolen icke hava.1 Även utan föreläggande är gäldenären pliktig att giva gode männen underrättelse om rättegången. Därest boet icke vill övertaga denna, behöver det icke avgiva någon uttrycklig förklaring om att det till gäldenären avstår sin rätt eller, vilket är detsamma,2 icke gör anspråk på den omtvistade rättigheten. Boets underlåtenhet att inställa sig anses enligt praxis likställd med en dylik förklaring.1 Att boet icke kommer tillstädes redan vid det första rättegångstillfället, efter det konkursförvaltningen fått kunskap om målet, behöver dock icke innebära ett avstående av boets rätt. I brist på ett uttryckligt stadgande kan man ej neka boet att till en början ställa sig avvaktande. Intill dess inträde skett, måste domstolen in dubio antaga, att boet uppgivit rättegången, och följaktligen betrakta gäldenären såsom part. Hans under tiden efter egendomsavträdet i rättegången gjorda medgivanden binda dock icke boet, om det sedermera inträder.
I detta sammanhang uppställer sig till besvarande det spörsmålet, huruvida konkursboet blir bundet av dom, som meddelas i en rättegång, vari boet underlåtit att inträda, ehuru detsamma icke haft för avsikt att uppgiva det omtvistade anspråket. I dylika fall kunde det ju ligga nära till hands att göra gällande, att boet icke bör beröras av domen, i all synnerhet om boets underlåtenhet att övertaga rättegången berott därpå att boet icke erhållit kännedom om densamma eller fått sådan kännedom för sent, något som lätt kan inträffa i fråga om mål, som vid tiden för konkurstillståndets inträde äro beroende på överrätts prövning. Att fasthålla är emellertid, att genom konkursen blott en representantväxling ägt rum. Rätten att föra talan för det omstridda anspråket har övergått från gäldenären till boet. Och liksom en rättegång, som anhängiggjorts av en sedermera omyndigförklarad person, fortgår, även om förmyndaren uraktlåter att inställa sig, samt förmyndaren blir bunden av en i rättegången meddelad dom, måste i förevarande fall rättegångens utgång respekteras av boet. Ett försök av boet att, sedan en av gäldenären slutförd talan ogillats, inleda en ny rättegång, kan därför mötas med invändning om res judicata. Att å andra sidan en dom gent emot boet är bindande för gäldenären, följer därav, att boet med avseende å det omtvistade anspråket representerar gäldenären.
Om ett konkursbo upptagit gäldenärens talan, blir uppenbarligen, därest svaranden befinnes berättigad till ersättning för rättegångskostnaden, hans anspråk beträffande kostnader, som åsamkats honom efter egendomsavträdet, en massafordran. Likaledes bliva de skulder, som boet ådragit sig för utförande av sin talan, alltid massaskulder. Tvivelaktig är däremot frågan, huruvida betalningsskyldighet bör åvila boet såsom sådant för tidigare uppkomna kostnader. Att boet skulle svara för skulder, som gäldenären före konkursen gjort för rättegången, synes icke kunna komma i fråga. Beträffande boets förpliktelser gent emot vinnande svarande göres däremot av många gällande, att boets frivilliga åtgärd att upptaga gäldenärens talan innefattar ett övertagande av hans förpliktelser i nyss nämnda avseende.1 Det kan emellertid icke
medgivas, att i detta fall mera än eljest boets åtgärd att fullfölja en av gäldenären före konkursen inledd verksamhet föranleder ett dylikt betalningsansvar. Svaranden, som vid konkurstillståndets inträde blott har en eventuell konkursfordran på ersättning för de tidigare kostnaderna, bör icke göra en vinst på boets inträde, så att hans eventuella konkursfordran förstärkes till en eventuell massafordran, och det skulle vara föga tilltalande, om svaranden, därest under rättegången fråga uppstode om kärandens försättande i konkurs, skulle hava ett intresse av att förhala målet med hänsyn till att ett inträde av boet i fall av konkurs skulle gardera hans kostnadsersättning. Det riktiga synes därförvara att låta svarandens rätt till ersättning för tidigare kostnader vara oberörd av boets inträde.1 Den här företrädda åsikten medför, att i utslaget måste ske en uppdelning av kostnaderna, så att däri angives, till huru stort belopp den vinnande svaranden har en massafordran. En dylik uppdelning skulle f. ö. i visst fall kunna bliva nödvändig även med den motsatta uppfattningen. Därest anledning är att antaga, att boet saknar medel, måste svaranden, eftersom gäldenären ej häftar personligen för massaskulder, äga att påfordra, att i utslaget angives, i vilken utsträckning gäldenären är personligen ansvarig för rättegångskostnaderna. Likaledes kan, om boet icke inträder i rättegången, en vinnande svarande hava intresse av att hans kostnadsersättning uppdelas på tiden före och efter egendomsavträdet, nämligen om han bevakat kostnaderna för den förra tidsperioden i konkursen.2
2. Har gäldenären före egendomsavträdet anhängiggjort talan angående rättighet, som icke är av förmögenhetsrättslig beskaffenhet eller som hör till hans konkursfria förmögenhet, äger gäldenären att utan hinder av konkursen fullfölja rättegången. Gäldenärens anspråk på ersättning för kostnader, uppkomna i en dylik rättegång under tiden före egendomsavträdet, torde emellertid vara att räkna till konkursboet, varför boet enligt de under 1 angivna reglerna bör vara befogat att därutinnan övertaga gäldenärens talan. Vidare erhåller svaranden, om ersättning tillerkännes honom, fordringsrätt i konkursen för de kostnader, som uppkommit före densammas öppnande. I båda dessa fall kan därför en uppdelning av kostnaderna bliva nödvändig.
3. Beträffande sådana före konkursen mot gäldenären anhängiggjorda processer, vilka beröra en jämlikt 35 § konkurslagen till boet hänförlig tillgång, synes detsamma böra gälla som i fråga om rättegångar, vilka gäldenären inlett rörande egendom, som hör till boet.1 Boet har sålunda valrätt mellan att övertaga och att icke övertaga rättegången. Avstår boet från sin talerätt eller vinner gäldenären jämlikt 53 § konkurslagen rätt att utföra tvisten, övergår den omtvistade egendomen eller rättigheten till den konkursfria förmögenheten. Dom i målet bör, vare sig boet övertager rättegången eller icke, bliva bindande emot såväl boet som gäldenären. Kärandens rätt att få den från början mot behörig part väckta rättegången avslutad genom dom skulle icke tillgodoses, om han, då boets utevaro icke berott på att det uppgivit anspråket, finge en dom, som blott bunde gäldenären.
Även i förevarande fall bör givetvis domstolen, om den vunnit kännedom om konkursen och boet ej självmant inställer sig, föranstalta om dess hörande. Tvivelaktigt är däremot, huruvida domstolen kan förelägga käranden att underrätta boet om målet, eftersom det, såsom i annat sammanhang framhållits, blott försiggått en representantväxling. I allt fall kan kärandens underlåtenhet att fullgöra ett dylikt föreläggande ej medföra, att domen ej blir bindande gent emot boet.
4. Mot gäldenären anhängiga rättegångar angående rättsförhållanden av icke förmögenhetsrättslig natur eller angående rättigheter, som höra till den konkursfria förmögenheten, beröras
icke i fråga om huvudsaken av konkursen. Beträffande konkursboets och kärandens rätt till ersättning för kostnader, uppkomna före konkurstillståndets inträde, hänvisas till det under 2 anförda.
5. Jämväl i övriga före konkursen mot gäldenären inledda processer, i vilka talan väckts angående obligatoriska rättigheter, kvarstår gäldenären såsom svarande.1 Detta sammanhänger därmed, att betalningsrätt i konkursen icke kan vinnas annat än genom bevakning. Boet kan icke genom rättegång förpliktas att gälda annat än massaskulder.2 I följd härav kan boet, då kärandens yrkande går ut på åläggande av betalningsskyldighet, icke avlösa gäldenären såsom svarande. Men käranden måste vara befogad att fullfölja målet för att få gäldenärens personliga betalningsskyldighet fastslagen. Vill käranden avstå från all rätt i konkursen, kommer rättegången att fortsättas mellan allenast de ursprungliga parterna med det undantag, som föranledes därav att boet kan göra anspråk på gäldenärens fordran för rättegångskostnader, som uppkommit före konkursen. Om emellertid käranden bevakar sin fordran i konkursen och jäv framställes mot bevakningen, blir rättegången av betydelse för kärandens rätt i konkursen. Jämlikt 75 § konkurslagen skall nämligen konkursdomstolen, om borgenärs anspråk beror på annan rätts prövning, fastställa hans betalningsskyldighet för det belopp, som genom dom i den särskilda rättegången bestämt varder, och sålunda döma endast över jäv mot för fordringen till äventyrs yrkad förmånsrätt.3 Med avseende å den verkan, domen i den särskilda rättegången sålunda får, måste en var, som äger att uppträda i jävsprocessen, alltså enskild borgenär och syssloman, vara befogad att intervenera i nyssnämnda rättegång. Däremot har konkursboet lika litet, som det har någon talan i jävsprocessen, rätt att intervenera i den särskilda rättegången.4 Ehuru gäldenären förbliver den egentlige
svaranden, måste med hänsyn därtill, att domen kommer att bliva bindande i fråga om borgenärernas inbördes rätt, intervenerande borgenärer och sysslomän tillerkännas en i förhållande till gäldenären självständig ställning i processen. De få visserligen finna sig i vad gäldenären i rättegången åtgjort före konkurstillståndets inträde, men de äro ej bundna av medgivanden, som gäldenären därefter gör. Jämväl fullföljdsrätt måste av nyssnämnda skäl tillerkännas intervenerande borgenär,1 under det att sådan rätt här lika litet som i jävsprocessen tillkommer syssloman. Hans rätt att deltaga i tvist emellan borgenärerna inbördes bör icke ökas på den grund, att tvistefrågan blir föremål för prövning i särskild rättegång. Enligt förestående regler bör man även bedöma borgenärers och sysslomäns rätt att föra talan i fråga om i konkursen bevakad fordran för kostnader, som åsamkats gäldenärs motpart i rättegångar, som vid konkurstillståndets inträde äro anhängiga.
Nyss angivna principer synas jämväl böra komma till tillämpning, om kärandens talan icke går ut på betalningsskyldighet men eljest hävdar en obligatorisk rätt. Konkursboet bör ej heller därvidlag äga talerätt. Domen i en dylik rättegång har för konkursboet blott den betydelsen, att den verkar prejudicerande i en eventuell ersättningsfråga. Och då, om ersättningsfrågan omedelbart anhängiggöres genom bevakning, icke konkursboet utan blott de vanliga parterna i jävsprocessen få uppträda i rättegången, bör något annat ej gälla i fråga om talan av nyssnämnda beskaffenhet. Lika med en sådan bör vidare behandlas en av gäldenären väckt negativ fastställelsetalan, som går ut på förklaring, att en obligatorisk förpliktelse icke åligger gäldenären.
6. Under konkursen äger gäldenären icke väcka talan annat än om rättighet, som icke hör till boet. Är den på-
stådda rättigheten att räkna till boet, skall gäldenärens talan alltså icke upptagas till prövning1 och, om så mot förmodan skulle ske, blir domen ej bindande för boet. Då gäldenären ej kan tvinga boet att anhängiggöra rättegång, är han ur stånd att förhindra, att möjligheten till en framgångsrik sådan försittes. Han kan allenast vända sig mot konkursförvaltningen på samma sätt som då en av honom före konkursen väckt och sedermera av boet övertagen talan obehörigen nedlägges.
7. Ej heller mot gäldenären kan under konkursen göras gällande anspråk beträffande egendom, som befinner sig under borgenärernas förvaltning. I övrigt kan talan av vad slag som helst väckas mot honom.2 Konkursboet kan dock icke påyrka, att betalningsskyldighet i förhållande till boet ålägges gäldenären, utan äger blott påkalla förklaring, att av gäldenären faktiskt innehavda medel höra till boet. Detta följer därav, att gäldenären, så länge konkursboet existerar, äger förvalta allenast den konkursfria förmögenheten och i övrigt har att avlämna allt, som tillfaller honom, till boet.3 I enlighet med det ovan anförda måste en negativ fastställelsetalan, som icke avser förefintligheten av en till den konkursfria förmögenheten hörande rätt, riktas mot boet, medan gäldenären kan väcka en dylik talan för att få fastslaget, att personlig förpliktelse icke åligger honom. Rättegången mot gäldenären och hans åtgöranden däri sakna betydelse för boet och konkurssaken. Det kan sålunda inträffa, att en borgenärs fordran fastställes till ett belopp i en dylik rättegång och till ett annat i bevakningsprocessen.4
Vad som vid behandling av här ifrågakomna spörsmål särskilt torde falla i ögonen är vår fullständiga brist på uttryckliga lagbestämmelser. Särskilt kännbar är bristen på processuella regler, huru vid konkurstillståndets inträde anhängiga rättegångar skola behandlas. I modernare utländska konkurslager, såsom den tyska och den österrikiska, meddelas i sistnämnda avseende detaljerade stadganden, av vilka en del nog lämpligen skulle kunna upptagas i svensk rätt i samband med den förestående omarbetningen av vår rättegångsbalk.