Herman Billing †. Den 12 januari 1917 avled i Stockholm justitierådet Herman Billing i en ålder av 67 år. Av de biografiska notiser dagspressen innehållit om den bortgångne har allmänheten kunnat inhämta, att han sedan lång tid tillbaka tagits i anspråk för ansvarsfulla allmänna värv av skiftande art. För flertalet av denna tidskrifts läsare är det säkerligen väl känt, att han med synnerlig duglighet fyllt dessa värv och i själva verket varit att räkna såsom en av våra främste på lagstiftningens och lagskipningens område. Att fullt uppskatta hans betydelse för vårt rättsliv torde emellertid vara förbehållet dem, som på ett eller annat sätt kommit i beröring med den utmärkte mannen i hans arbete. Förnäm och försynt som han var till sin läggning, älskade han icke att göra sig bemärkt utan tycktes gärna se, att hans stora insats i makt påliggande kollegialt arbete av ett eller annat slag förblev mer eller mindre obekant för den stora mängden. Det må då tillåtas en av dem, som under gemensamt arbete kommit i beröring med honom, att med några ord söka antyda vad han varit.
En berömd språkman fällde för många årtionden sedan det sedermera bevingade ordet, att efter tillkomsten av 1734 års lag konsten att skriva lagarg ått förlorad i vårt land. Detta yttrande — orättvist som det var på en tid, då en Johan Gabriel Richert och hans medarbetare utförde sitt storverk — skulle tillämpat på Herman Billing, innebära en liknande orättvisa. Vill man beteckna lagstiftningens teknik såsom en konst, var han en konstnär av Guds nåde. Hans sinne för form, framför allt för språket och dess finaste skiftningar, hans förmåga att åt även komplicerade rättssatser giva ett koncist, adekvat och elegant uttryck var högst ovanlig. Förtjänster av denna art framträda i många av de lagarbeten, i vilka han medverkat, kanske framförallt i Nya lagberedningens år 1894 avgivna förslag till lag om köp och byte av lös egendom. De framstående män, som med honom dela äran av detta förtjänstfulla förslag, äro helt visst de första att erkänna hans betydande andel i verket.
Men hans förutsättningar för lagstiftarens kall voro ingalunda begränsade till tekniken. Hans praktiska blick och den mångsidiga erfarenhet han vetat att förvärva sig, hans förmåga att med lätthet sätta sig in i nya och främmande ämnen utgjorde egenskaper, som kommo till sin rätt i lagstiftningsarbetet. Härtill kom i hög grad den art av fantasi, som, efter vad han plägade yttra, en lagstiftare måste äga för att på förhand kunna någorlunda överskåda