som för honom angives vara den egentliga motparten, hava fullt egenartade namn.
Även oavsett vad nu anförts, föreligga i själva verket synnerligen avsevärda praktiska svårigheter för rättegångsombud att utan ekonomisk förlust fullgöra en verkligt effektiv bevakning av överrättsmål. Det arbete, som är förenat med bevakningen av överrättsmål, består nämligen icke blott uti ifrågavarande minutiösa och tidsödande granskning av anslagsböckerna och jämförelse med ombudets diarier utan omfattar även annat.
Det förutsätter, att någon varje dag på ombudets kontor skall finnas tillstädes för att mottaga de inkommande målen, genomgå desamma, erkänna deras mottagande, införa desamma i ombudets diarier, vilket införande, som ovan antytts, bör ske synnerligen detaljerat, att vidare göra noggranna anteckningar idag böckerna angående de olika tiderna för skriftväxlingen (dag för exception,duplik, replik etc.), att ingiva huvudmannens skrifter och uttaga motparternas skrifter samt översända desamma, att skicka meddelande till huvudmannen angående förelägganden samt utlösa och översända expeditioner, varjämte även är nödvändigt att åtminstone genom ett hastigt genomgående av handlingarna bilda sig någon föreställning om målets innehåll och beskaffenhet samt skrifternas formulering. Dessutom nödgas ombudet ej sällan genom brev, telegram eller telefon påminna glömska huvudmän eller ombud samt erinra om uteblivna vadebevis etc., vartill kommer skyldighet att anmäla missnöje, anskaffa hovrättens protokoll, utkvittera fullmakter och annat extra besvär. Lägger man nu härtill, att den, som ombesörjer bevakningen, genom sin skyldighet att hålla reda på fatalietider och ett noggrant iakttagande av anslaget i själva verket har ett synnerligen vittgående ansvar sig pålagt, så skulle man lätteligen kunna tro, att vederbörande ombud anses berättigat att för ombesörjande av detta uppdrag betinga sig någon avsevärd ersättning. Nu är emellertid förhållandet, att i hovrätten i allmänhet såsom ersättning för talans utförande iett för allt icke utdömes högre ersättning än 40 å 50 högst 75 kronor, varav 10 à 12 kronor utgöra ersättning för stämpel å utslag, samt att Eders Kungl.Maj:ts Högsta Domstol utdömer i ersättning i ett för allt från 50 till 200 kronor. Naturligen är det härvid den, som verkligen varit partens ombud i saken, d. v. s. författat skrifter i målet, som i första hand anser sig berättigad till ersättning för sitt arbete i målet, och härav följer, att endast en ringa del av nämnda belopp anses böra tillkomma den, som bevakat målet. Taxan för bevakningsärenden varierar visserligen, men torde icke någon gång, annat än av alldeles särskilda orsaker, överstiga 25 kronor för varje mål. Tvärtom torde ett sådant pris anses vara bland de högst beräknade, så att ofta 10 å 15 kronor per mål, ja, till och med mindre belopp, debiteras såsom bevakningsarvode.»
En viss lättnad i bevakningsskyldighetens fullgörande har onekligen vunnits därigenom, att en framställning, som gjordes i fortsättningen av nyss citerade skrivelse, vann beaktande. Jag åsyftar härvid de föreskrifter om skyldighet för vederbörande tjänsteman att genom posten underrätta part eller ombud om anslag angående domar, utslag och förelägganden, vilka införts såväl i instruktionen för nedre justitierevisionen den 23 september 1915 som arbetsordningarna för rikets hovrätter den 12 december 1915. Utan tvivel hava vederbörande parter härigenom erhållit ett värdefullt biträde vid fullgörandet