Inför inkorporeringen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter
Några praktiska råd om att finna rättskällor
Av docent IAIN CAMERON
Inledning
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är synnerligen aktuell på grund av riksdagens beslut att följa Fri- och rättighetskommitténs rekommendation (SOU 1993:40) att inkorporera konventionen i svensk rätt.1 Konventionen har inkorporerats genom vanlig lag som trätt i kraft 1 januari 1995. Konventionen kommer dock att få särskild dignitet i och med ett tillägg till regeringsformen som stadgar att ”lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid” med konventionen (RF 2:23). Av förarbetena framgår det att lagstiftaren inte förväntar sig några konflikter mellan nu gällande svensk lag och konventionen. Om spänningar mellan konventionen och nuvarande eller framtida svenska lagar ändå uppstår, anser regeringen att det är en uppgift för lagstiftaren att bedöma vilka förändringar av den inhemska rätten som är påkallade.2 I förarbetena är man mån om att inte uppmuntra domstolarna att pröva om svensk lag överensstämmer med konventionen eller ej. I stället framhåller man som önskvärt att domstolar och andra rättstillämpande organ så långt som möjligt undviker konflikt mellan svensk rätt och konventionen genom att tolka svensk rätt i enlighet med denna (principen om fördragskonform tolkning).3 För att kunna göra detta krävs självfallet att man kan fastställa det exakta innehållet i en konventionsartikel. En svensk jurist är kanske benägen att söka hjälp i förarbetena till konventionen (Council of Europe, Collected Edition of the Travaux Préparatoires to the European Convention on Human Rights, 8 vol. Nijhoff, 1979–85). Dessa är dock svåra att använda; registren över diskussioner i de olika förberedande organen är bristfälliga och diskussioner i sig är sällan upplysande vad avser innebörden av en viss konventionsartikel. Överhuvudtaget har förarbetena låg status som
1 Se prop. 1993/94:117, KU 1993/94:24, SFS 1994:1219. 2 Prop. 1993/94:117 s. 36, jfr. KU 1993/94:24 s. 17. 3 Se vidare NJA 1992 s. 532. Vidare diskussion av innebörden och omfånget av denna viktiga princip skall lämnas åt sidan för närvarande.