Övertagande av fastighetslån — en replik
I ett inlägg till denna tidning har Hans Wahrolén riktat en del kritiska anmärkningar mot en av undertecknad tidigare publicerad artikel (SvJT 1976 s. 220) angående övertagande av fastighetslån i samband med ägarväxling.
Efter att ha sökt göra en analys av begreppet gäldenärsbyte fortsätter Wahrolén: "Mot bakgrund av ovanstående måste befaras att gäldenärsbyte beträffande ett skuldebrev normalt inte är något rättsligt institut i sig utan juridiskt är att se så att det ursprungliga skuldförhållandet upphör och ett nytt tillskapas. Om detta är riktigt följer att det nya skuldförhållandet inte kan vara säkerställt av den pantsättning av pantbrev som skett för det första — upplösta — skuldförhållandet. För att panten skall häfta för det nya skuldförhållandet krävs då en ny pantsättning." Wahroléns resonemang i denna del synes vara svagt underbyggt. I själva verket förhåller det sig på följande sätt. Vid en ägarväxling där parterna använda sig av en övertagandeförbindelse, som regelmässigt är undertecknad av såväl gamle som nye ägaren till fastigheten, övergår själva skuldförhållandet genom förbindelsen från gamle ägaren till den nye under förutsättning att borgenären lämnar sitt godkännande till överenskommelsen. Utan borgenärens godkännande — vilket är den springande punkten i hela problematiken — uppstår inte något nytt skuldförhållande mellan borgenären och nye ägaren utan lånet står kvar i den gamle ägarens namn. Genom övertagandeförbindelsen överlåter den förutvarande ägaren jämväl sin panträtt å den nye ägaren. Någon ny panträttsupplåtelse sker följaktligen inte av nye ägaren utan denne träder med borgenärens samtycke i den gamle ägarens (låntagarens) ställe även vad angår panträtten. Att borgenären kvarhåller den gamle ägarens omslagsrevers vari pantupplåtelsen skett, beror helt enkelt på att borgenären på detta sätt gentemot myndigheterna lätt kan leda i bevis att giltig panträttsupplåtelse till borgenärens förmån en gång verkligen ägt rum. Borgenären kan med andra ord härigenom styrka att gamle ägaren är behörig att på nye ägaren överföra sin panträtt. Erkänner man inte detta förfaringssätt så förnekar man ju samtidigt möjligheten att överföra en fordran och en rättighet från en person till en annan. Men detta kan väl aldrig vara författarens mening!1 Wahroléns något gammaldags upp-