heter någon skada ej hade inträffat, borde inte inverka vid bedömandet av oaktsamhetsgraden. För att motverka den ständigt ökade olycksfrekvensen, fortsatte ämbetet, föreföll det nödvändigt att ingripa med stränghet i de mera utpräglade fallen av oaktsamhet i trafik och detta även om skada ej åstadkommits. Ämbetet anmärkte slutligen, att det i fall då någon olycka inte har inträffat är relativt sällsynt att det föreligger så god bevisning beträffande oaktsamheten som i detta mål. — I sin dom undanröjde HD enhälligt hovrättens dom och fastställde häradsrättens.
Det förefaller som om detta rättsfall ger ett ovanligt typiskt exempel på grov vårdslöshet. Hänsynslösheten finns där, ett farligt körsätt, likgiltighet för andra trafikanters liv och egendom, flera tillbud och ändå fortsatt hänsynslös körning. Det förefaller också belysa rådande tveksamhet hos domstolarna om bedömningsgrunderna då det gäller att gradera bilförares oaktsamhet. Jag syftar då på hovrättens dom och de skiljaktigheter, som där framkom. Hovrättens dom innehåller visserligen ingen motivering för majoritetens bedömning. Men man kan måhända förmoda, att hovrättsledamöternas ståndpunktstagande är en illustration till rådande ovisshet, hur man i trafikmål skall avväga det subjektiva mot det objektiva. Majoriteten har troligen huvudsakligen fäst sig vid det objektiva — de jämförelsevis obetydliga skadorna — minoriteten vid det subjektiva — den höga graden av hänsynslöshet.
Ett rättsfall, som avgjordes genom Svea hovrätts dom, III B 49/1958, avsåg en bilförare B., som färdades mot Vaxholm med en skåpbil. I Täby tände han under körningen en cigarrett. Under det han höll på därmed kom han över på höger sida av vägen. Där befann sig en annan bil, en personbil. För att undvika att köra på denna, fick B., som han själv uttryckte det, »göra en oerhört hård vänstergir». Emellertid slog hans skåpbil mot personbilen. Denna fick betydande skador. B. fortsatte emellertid, utan att akta på detta, sin färd i hög fart mot Vaxholm. En dryg månad efteråt kom B. i en personbil från Vaxholm mot Stockholm. I en kurva kom B. ånyo ut på högersidan. Han hade tittat på instrumentbrädan för att kontrollera något värde. Även denna gång gjorde han en kraftig vänstergir, men lika litet som vid förra tillfället undgick han att kollidera. Denna gång blev han emellertid kvar på platsen. —Häradsrätten konstaterade, att B. genom sitt körsätt ådagalagt grov oaktsamhet i båda dessa fall. Häradsrätten dömde honom för grov vårdslöshet och för smitning till tre månaders fängelse, ovillkorligt. B. klagade, men hovrätten gjorde ingen ändring.
Enligt min mening är också detta ett ganska typiskt fall av grov vårdslöshet. Hänsynslösheten är klart ådagalagd. Likgiltigheten för andras liv och egendom framträdde tydligt, särskilt den gången då B. avvek från olycksplatsen utan att vidtaga några åtgärder. Denne förares fall är av intresse även på det sättet, att det förefaller att vara ett gott belägg för Mossbergs tes att »människan kör som hon lever». Straffregisterutdraget rörande B. visade, att han tidigare gjort sig skyldig till en rad förbrytelser, egendomsbrott, sexuellt betonade brott, misshandel och annat.
4. Villkorlig dom i trafikmål?
Grov vårdslöshet och smitning är nog bådadera brott, där villkorlig dom inte är lämplig av hänsyn till den allmänna laglydnaden. Utgångspunkt är då den kriminalpolitiska uppfattningen, att straff har en betydelse för den allmänna laglydnaden.
Utgår man från tesen, att brottspåföljder, förutom till varnagel, bör tjäna till bättring av dem som begått brottsliga gärningar, kan man