B. W. 585Apokryfiska balkar. Den Spelarebalk, ur vilken ett brottstycke citerades i SvJT 1935 s. 469, har numera blivit i sin helhet känd. Ursprungligen stod den att läsa i Linköpings-Bladet för d. 16 april 1828 och infördes därpå i Stockholms-Posten d. 20 i samma månad.
Den lyder så här:
Nu han lunkade in i den kvalmiga sal, slog sig ned som en vingskjuten falk; men för kämpar kring bord gav han ordning för spel. Vill du höra hans Spelarebalk?
»Ej må läsas i bok, ej må sovas i säng! mellan lakan blott sjukling läggs ned; Spelarn vake på stol och med korten till bok, och till nattmössa hatten på sned.
Kort är svärdfästet där hos den tappre Husar, kort den gadd varmed Hussu ger hugg.
Det är nog; har du mod, se i medspelarns kort, och för kort är då icke din lugg.
När det rafflas med makt, våga kassan du har; har du ingen, lägg uret till bank.
Låt det gå, låt det gå: den som sviker är feg, förr'n du sviker, då hellre bliv pank.
Knackar jungfru på dörr, nog du öppnar: kanske bär hon håvor från krögaredisk;
ty det brännvin är dock det starkaste vin, och den sill är den saltaste fisk. Ny syns Birribi-bank, förr'n du viker från den, våga rocken i vilken du står; kryper nog till sin herre igen, varom ej: gå i skjortan, ty nu ha vi vår. När du vunnit var glad: den som beder om lån, har ej pant, är din spelbror likväl;
giv'n en skärv till en pott: hör den bleknades röst: den är niding som avbryter spel.
Sår är spelarevinst, och det pryder sin man, när kring mun eller näsa det står;
låt det blöda, förbind det se'n spelet är slut, men ej förr, vill du hälsas för vår.»
Så han stiftade lag, och hans namn med var natt gick som förbud från stad och till stad,
och hans like ej fanns mellan Stockholm och Kap. Men till slut vände lyckan sitt blad.
Och då satt han vid lådan och blickade mörk, såg hur tärningen drillade sig: »I ditt djup ser han ned med sex ögon kanske, men med ett ser han uppåt till mig.
Är Fortuna mig vred, må hon vända mig rygg: jag vill tappa om så är bestämt;
men hon småler så falskt, sticker Blarr'n i min hand, som nu grinar emot mig alltjämt.»
Så han rymde från otur till otur alltjämt: han var skygg på den grönskande jord,
och han jagades nu utav Björnarne hän, opp till konungastaden i Nord.