OM GÅVOBESKATTNING VID FÖRMÅNSTAGAREFÖRSÄKRING.
NÅGRA TOLKNINGSSPÖRSMÅL.
AV
ADVOKATEN JOHN KALLSTENIUS.
Sådan arvsskatteförordningen nu föreligger, är den i stor utsträckning resultatet av upprepade detaljändringar, föranledda av utvecklingen på andra lagstiftningens områden. Givet är, att ett dylikt »lappande på ett gammalt kläde» alltid medför risker för nya hål och revor i det gamla tyget, just där lapparna infogats, och arvsskatteförordningen utgör tyvärr intet undantag från denna gamla sanning.
Tanken på en omgestaltning av de nuvarande bestämmelserna synes också nu hava tagit fastare form, i det att åt sakkunnige uppdragits att utarbeta en promemoria i ämnet. Då emellertid den nu gällande författningen säkerligen ännu under åtskillig tid kommer att äga bestånd, har jag tänkt mig, att det skulle vara av ett visst intresse, om några av de mera påtagliga bristerna i arvsskatteförordningen toges upp till en diskussion, som möjligen kunde leda till något enhetligare tolkning av åtskilliga tämligen dunkla och hitintills högst olika tillämpade — stundom rent av otillämpade — bestämmelser.
Vad jag härvid åsyftar, äro de 1931 införda bestämmelserna rörande beskattningen av belopp, som tillfaller den, vilken enligt försäkringsavtalslagen insatts såsom förmånstagare. Vid behandling av dessa spörsmål kan man dock knappast undgå att komma in på vissa frågor rörande såväl förmånstagares som efterlevande makes och bröstarvingars rättsställning enligt försäkringsavtalslagen.
De ändringar, som år 1931 vidtogos i arvsskatteförordningen (nedan benämnd AF), föranleddes nämligen, som bekant, bl. a.