615LUCAS—DÜRR. Anleitung zur strafrechtlichen Praxis. Ein Beitrag zur Ausbildung unserer jungen Juristen und ein Ratgeber für Praktiker. 1. Teil: Das formelle Strafrecht. 5. Aufl. Berlin 1931. Liebmann. XII + 466 s. M. 15.05.
Av Dr HERMANN LUCAS' för tyska jurister välkända tvåbandsverk Anleitung zur strafrechtlichen Praxis har andra delen, Das materielle Strafrecht, under 1929 utkommit i ny upplaga utarbetad av Dr LUDVIG EBERMAYER, och i början av 1931 har även av första delen, Das formelle Strafrecht, utgivits en ny, reviderad upplaga, författad av Ministerialrat Dr ALFRED DÜRR. Sistnämnda del behandlar straffprocessen enligt tysk riksrätt, dock ej med systematisk fullständighet, enär arbetet, såsom ock titeln antyder, främst har ett praktiskt syfte. Av de många i arbetet behandlade ämnena må några här beröras.
Efter att länge hava inom teori och praxis godtagits såsom ledande princip i fråga om åtals anställande blev legalitetsprincipen lagfäst genom Strafprozessordnung, som trädde i kraft d. 1 okt. 1879. Under årens lopp höjdes dock röster för en mindre sträng åtalsprincip. I samma riktning verkade även krigs- och efterkrigstidens omfattande lagstiftning med dess otaliga straffbestämmelser, som nödvändiggjorde besparingar genom inskränkningar i de statliga uppgifterna. Genom en förordning d. 4 jan. 1924 medgavs sålunda i viss utsträckning i fråga om ringare brott (Übertretungen och Vergehen men ej Verbrechen) tillämpning av opportunitetsprincipen, vilket slagit så väl ut, att förslag om utvidgning av denna princips tillämpningsområde förelagts 1930 års riksdag.
Anhållen person skall snarast inställas för en domare, som har att senast dagen därpå besluta, om den anhållne skall frigivas eller häktas. Såsom häktningsgrunder nämnas, liksom i de svenska häktningsbestämmelserna, blott fara för flykt eller kollusion, däremot ej, såsom i en del andra länders lagar, fara för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet, en häktningsgrund, som processkommissionen (II 85 f.) föreslår införlivad med vår lag.
Beträffande bevisbördan gäller liksom hos oss såsom regel, att bevisskyldigheten åvilar åklagaren jämväl sålunda, att om den tilltalade gör gällande en straffrihetsgrund, t. ex. nödvärn, den tilltalade ej är skyldig styrka denna utan åklagaren har att visa icke-existensen av straffrihetsgrunden (jfr NJA 1912: 518).
Beaktansvärda synpunkter anföras i fråga om den ömtåliga uppgift, som påvilar försvarsadvokaten.
För domskrivning ges utförliga anvisningar. De som tadla den ofta knapphändiga motiveringen i svenska utslag, böra med en viss jalusi erfara att, såsom exempel på huru ett tyskt utslag bör avfattas, förf. angående en fingerad inbrottsstöld, därvid två hästar skulle ha tillgripits, uppsatt ett utslag, som tar i anspråk ej mindre än tre trycksidor. Utom grundlig behandling av utslagets innehåll förordar förf. beträffande dess form en