Lagstiftning och nationell identitet
Av professor SVERKER GUSTAVSSON
Författaren ställer två frågor. Först undersöker han vad som utmärker EU jämfört med andra unioner. ’Dubbel asymmetri’, sammanfattar han. Till skillnad från riktiga förbundsstater råder inom EU varken något likformigt förhållande mellan makt och ansvar eller mellan normgivningsmakten och finansmakten. Sedan frågar han vad som krävs för att vidmakthålla denna bristande likformighet i två olika avseenden. En kontinuerlig prövning med hänsyn till ’köksbordskriteriet’, blir svaret. Bara om länderna undviker att centralisera makten över skattebaserna och de delar av juridiken, som befinner sig under demokratins ’varseblivningströskel’, kommer de att lyckas.
Vi som undervisar i statskunskap har ett problem. Å ena sidan förväntas vi vara demokrater. Samhället tar för givet att vi betonar vikten av mänskliga rättigheter, fria val och att ansvar skall kunna utkrävas. Å andra sidan ligger det också i luften, att vi bör vara gynnsamt inställda till EU. Enligt denna andra tanke är poängen — tvärtemot att ansvar skall kunna utkrävas — att överstatens beslut inte är åtkomliga för väljarna.
En överslätande, för att inte säga uppskattande, hållning till det europeiska samgåendet är vad som förväntas. Men varken domstolen, kommissionen, ministerrådet eller centralbanken går att ställa till ansvar. Valen till Europaparlamentet är inte tänkta att fungera på det sättet. Och väl är det, antas läraren underförstå. Ty då skulle det inte gå att föra någon bra politik. Allt ansvar utkrävs inom länderna av varje regering enskilt. Regeringarnas politik vad gäller överstaten kan ingenstans ifrågasättas samlat. Gör alltså de politiska majoriteterna i medlemsländerna vad de kan för att allmänna val så litet som möjligt skall kunna inverka på den faktiskt förda politiken? frågar en vaken studentska med blick för motsägelser. Varför i så fall allt detta positiva tal om demokratin? Av mina studenter misstrodd som en yrkesmässig försvarare av den offentliga lögnen — och med pedagogiskt gott humör iklädande mig den rollen — brukar jag försöka stimulera till förtydligande diskussion genom att säga följande: Efter det att Sverige blev medlem av EU är det mest klargörande begreppet inte demokrati utan maktdelning. Spetsen är inte längre riktad mot fascism, kommunism och nazism med ty åtföljande betoning av att utslaget i allmänna val fullt ut bör slå igenom. Doktrinen har återgått till vad som gällde mellan 1867 och 1917 inom 1809 års regeringsform. De som då hade rösträtt delade makten med kungen.